Han som kallas vägen sanningen livet
fick bära det tunga korset vilande över
sina nertyngda axlar & släpa det till höjden
människor både spottade & glorifierade
hans närvaro hans lidande & stora smärta
som skulle bli ännu större då han spikades upp
slagen ekade medan de slogs in i hans fötter händer
han klagade inte tystnaden han bar var full av kärlek
en vass törnekrona sattes på hans huvud & blod
droppade ner över hans ansikte kropp medan
han somnade in i evighetens oändliga palats
graven som han placerades i blev plötsligt tom
efter några dagar tittade man in & ingen Jesus fanns
ett mirakel hade skett han hade uppstått var levande
denna man av Nasaret kallas för kärleken & ljuset
han kom in i mitt hjärtas rum i mycket unga år
gav honom min unika nyckel & han öppnade
steg in & finns fortfarande kvar & värmer mig
hela tiden hör jag orden jag älskar dig...








mare