Nu vaktar mig den röda sol
likt sommarsängar drömmer

Sin väg hon stillar ron
när kvinnor breder täcken klara

ur honungstiften
sköljer oceaner mellan oss två

fortfar att bygga på samma bro

Säg mig mor, var döljer sig tråden människor talar ur
de sångerna har inte visat mig vägen förbi skälen än

och vem förstår när ett bygge saknar fundament
att man behöver älskas åter

Käraste barn, du skall själv spinna ditt eget garn
du hämtar tråden innerst inom dig själv
där du vilar i din kammare, klädd ur dina solars själv

Gråt inte mer barnet mitt
allt det vackra som du sett
kommer en dag bli ditt;

du ska med jungfrurs hjälp lära dig rida dina tigrar

barn,

du ska lära dig fästa vid dess vinterhorisont

dra färde när skyfallen stundar


Kvinnan som talade höljd av hortensior

sprungen ur undervattens androgyn
ammande mig ur bröstklädet
fyllningen av källdom, de lenaste avsmekta skal

Tröst ska du dricka gråt inte mer

Se dig omkring här mor!
Här vill endast fåglar bo!

Här, bland vildfåglars spillning och insekters liv
känner jag mig själv,

jag blickar ut över torra blad och dansar över stup

den blankaste silverspunna tråden mor,
vem kallade dess namn och mönster?

Älskade barn, den tid är en gång förbi
att du ska behöva lägga vikt därvid

Men hur, frågade jag och såg in i hennes lysande ögonblick

Mor, jag vill gå där jag kan finnas naken

deras bössor skrämmer mig när jag vill se åt mitt eget håll

deras händer kring lemmen när de betraktar mig
jag ville ett högt pris, mor
innan den slukade mig

jag ville kärlek och av sådant silver har jag endast

Jag ville ge mig fri
ge mig fri


Kvinnan med hortensior lyssnade inte mer

och hon gick stilla, återvänd, in i skenet från de sovande
Pelargonierpojkarnas vagn

slingrande, att tätt intill deras lena fästen
invänta skymningens över gående i natt

och eld blev till guld

och guld till eld