Det började med att Björn Söderberg, syndikalisten, mördades, skjuten i ryggen i sin egen trapp. Det slutade med mexikansk avrättning av två unga män i en källare vid centrum. När min far hade dött fann vi i vår stuga för första gången på ett halvt sekel musungar, blinda och levande, i ett hål i ett täcke ifrån 1962 och jag och mor slängde de i sjön, brände täcket i tunnan vid stranden. Under natten mot begravningen vaknade vi av att en knipa hade fastnat i skorsten, vi trodde att det var en knipa i knipa, men det gick inte att se vad det var när vi släppte ut den, den var svart av sot. Idag när jag kom till bostaden jag just lämnat för att hämta strödda prylar var det första jag såg en släppt fågelskit, vit och grå på fönstret, stort som ett knäckt ägg. Hemmet jag flyttat från blev på bara några dagar ett kadaver, ett skändat lik, ett av näbbar sönderslitet ök i öknen.

Jag kom att flytta in och ut mellan två mord. Det första skedde i fastigheten som mitt barn och hans mamma, min kärlek, så småningom flyttade in i efteråt, för mig efteråt, efter familjeliv med mig. Den politiskt aktive syndikalisten sköts av två nazister medan han sprang upp för trapporna till sin lägenhet och han hann fram till dörrhandtaget. Han fick ett namn och ett martyrskap och en bänk på trakten som någon målar med hans namn i rött och som kommunen målar över eller högtryckstvättar bort och så där håller det på. De unga avrättade männen sköts i huvudet, de hittades nakna med plastpåsar om huvudena, det handlade om kampen om makten över lokal knarkförsäljning och den ena hade gått i mitt barns klass i hela grundskolan, och en fadd kvardröjande smak i min mun ville inte försvinna så jag flyttar.

*