förtunnat
förgrenar sig det näringsfyllda vatten
som skulle ha nått,
och fyllt källan som kunde fördelat

minnet av en dis i dimman förstärker paradoxen
som andra kallar för vy,
för vilken mening kan en mening söka
när det inte existerar en mening
och tydligheten eftersöks i varje vrå

förvirrat, har det irrat utan mål eller destination,
en flykt från oidentifierat anledning, där
steg framåt bara blir närmre utgångspunkten

det spretar åt alla håll,
fyller förhoppningar utan anledning,
skänker sorg och efterlämnar tusen ekon av ett varför

obesvarade hopar sig på hög,
frågorna fortsätter smattra på fönsterkarmen utan nåd
och varje morgon som vaknas, öppnas ögonen oskuldsfullt
med samma envisa tanke,

vägskälen finns vid korsningarna,
enda gången vi kan vända tillbaka och förändra
är när smärtan gör sig påmind

mikroskopisk skopa av lycka,
handfull del av sorg,
en tredjedel av väntan och vandring
och en majoritet av rättvis blandning av vitt och svart

några kallar det för existens
någon för ett tillstånd,

jag kallar det för liv