Hon bär med sig en citronplanta och två gräddbakelser och hennes skratt är jazz. Hennes ögon pulserar som krossade blå och jag vill kyssa dem och kupa dem, fingra på hennes ögonvrå. Jag hade inte stånd och minns inte att jag någon gång under vårt kökssamtal till kaffet hade stånd, jag har säkert inte haft stånd, men kan bara konstatera att i min kalsong noterade jag – när jag gått för att kissa - det stearinsartade spåret av en försats och jag vet ju av erfarenhet att det behövs inget stånd för det, men ett distinkt tecken är det, ett tecken på sexualitet och att föremålet för min kropps längtan sitter därute. När hon står i min hall och knäpper sin långa gula regnjacka knäpper jag åt henne det sista. Kvällen går, jag tittar tv om irländska unga som famlar sig mot varandra från varandra, och jag undrar varför det inte görs samma slags tv-konst om övre medelålders som famlar sig från varandra mot varandra, jag trycker i mig chips och jag gråter inte, jag vill inte gråta. När jag är på väg att somna sträcker jag mig efter mobilen, knappar fram porr, tömmer mig. Därute i natten kuttrar en duva, det skriar en mås och en kråka går på fönsterblecken. Jag vaknar med hugg i länden, värk i hälen och en sveda i ett finger, som efter ett slagsmål. Det är något fel på mig. Mina närmaste vänner duger inte till att berätta det för mig. Jag är inte frånstötande, inte tilldragande. Inte en som man bara måste ha, och samtidigt en som man frivilligt kommer och hälsar på och vars kramar man inte ryggar för. När jag smekte henne på kinden lät hon mig, säkert för att hon ville, men hon tog inget initiativ till att smeka min kind eller hand medan jag smekte hennes och därför kysste jag inte henne, därför kysstes vi inte och därför drog jag inte henne till mig. När hon gick var jag först lätt som en fjäder och gick och dansade lite spontant och visslade för mig själv, men efter en stund mer ensam än när hon kom. Jag visste liksom inte vad jag skulle göra med mig.

En gång hörde jag talas om en människa som inte kunde gå på marken, kort sagt om en som med sina fötter eller skor inte fick eller klarade av att vidröra jordskorpan. De finns de som har det värre.

*