där solen går upp
där går jag ner
i min ovilja att lägga mig död
ur ett sken som hämtar andan
från ett uppvaknande

världen förlorar sina färger
en efter en, förtunnas nyansen
och låter flödet av förvillandet växa

inom kan jag höra ett oerhört tyst hjärta
ropa efter hjälp,
kan känna hur stunden avvaktar ett stilla brus
och letar efter den puls som visar liv

det är bara en begränsad mängd förluster på rad
tills luften fullständigt sinat
och begraver sitt enda hopp bortom förtvivlan

så nu är det den sista möjligheten här,
att resa sig med de kvarvarande spillrorna
ställa sig upp mot snålblåsten
och strida mot allt bakåtsträvande

ingen människa kommer någonsin att överleva
ett liv som inte levs,
ingen själ kommer någonsin att vakna
ur en dröm som inte existerar

vägra sälla sig till massorna som med upphöjda händer
tillbedjer ett hopplöst hopp,
som bara skänker tröst till nuet
och som lägger en blöt filt över morgondagen

så gör som den modige,
rest dig upp, gå förbi hindren som bara finns
för att krossa din kraft

när den fabricerade sanningen bara existerar
hos dem som redan givit upp
och visar sig tydlig
för dem som vågar separera
strimlorna av ett underbart liv