Ett dygn efter att du gått efter våra timmar i mitt kök med kaffe sänder jag ett mess till dig om att jag längtar efter mer med dig, fler berättelser och mer samtal, mer (jag säger inget om din bedårande lilla knopp till näsa och om dina pulserande ätande ögon som jag vill tuggas av och drunkna i, inte heller ett dugg om hur jag vill gripa om din midja och dina höfter med mina händer, för jag vill ha dig kvar så länge det går, så länge jag kan, så länge jag får – vem blir inte olyckligt förälskad i en sån som du). Strax innan du svarar förlorar jag mig i ett minne: jag minns när jag älskade med henne jag älskat mest och jag kommer ihåg att jag drog ur lemmen, för att vi inte skulle göra barn, inte än, hur den halkade ut, och hur det ryckte i den en sekund innan den tömdes på säd ut över hennes kropp och på lakanen och ingenstans var det äckligt, för vi älskade varandra. Jag gör aldrig det man måste vara två till om inte två vill och nej, jag tror ingenting, jag bara fantiserar och dagdrömmer (och minns de andra) och om du säger nej till mig är det inget underligt i det och inte heller dör jag av en stunds, en halv dags eller några veckors sveda och värk, för vi går alla modiga på en tunn tråd mellan att värna oss och skydda våra sår och att säga ja. Om det är ja vi vill säga. Nej är lättare, för den som bestämt sig för det. Men om du säger ja, det räcker med ett enkelt ja, två bokstäver vid nästa kaffestund, så blir jag glad. Det blir jag.

*