Jag pratar i telefon med bror min som ringer ifrån en folktom ö i Lule skärgård och jag är genast i mitt riktiga. Vi skrattar tillsammans om bastubad, om gubbarna från förr och deras tokerier och jag vet och jag hör utifrån logiken i våra synkade skratt att vi bägge ser deras kroppsspråk med eller utan kläder för våra inre ögon och jag glömmer var jag är. Farsan går ner till kanten av sjön där isen hade släppt och medan Rolle kastar sig baklänges i, storbukad och med fimp i mungipan och polisonger, står farsan vid stranden och bestänker sig som en liten fågel i en pöl. Själv kan jag bara konstatera att mitt skelett är på väg att brista när jag kommit till knäna och jag vänder etthundraåttio grader och springer tillbaka upp till bastun. Och därför fick jag dubbelt skämmas, för mig och för farsan och det där sista blir till ett skrattets crescendo, ett kvittrande fyrverkeri.

Jag åker buss från en stadsdel till en annan. Från Södermalm till Norrmalm, från SoFo till Vasastan, från Vintertullen till Norrtull, från Vitan och till Torsplan och när jag och brorsan lagt på efter att vi sagt vi säger så tre gånger var lyfter jag blicken som faller på ett bakhuvud och ett långt grått hår. Jag hinner granska människan och tänka att det inte är hon, för hon har väl inte ett så kraftigt hår och axlarna ser också starkare ut än hennes och hon ska ju inte vara här, i varje fall inte nu. Bussen stannar och hon reser sig upp och vänder om och kommer gående mot dörrparen precis som jag, fast ifrån det andra hållet och omgående möts våra ögon och hon plockar med öronsnäckorna som jag plockar med öronsnäckorna och det är hon. Efteråt undrar jag när hon klev på.

*