Jag vaknar, slår upp ögonen och tänker att jag ser taket och därför inte är blind. Jag kan ännu se, ögonen duger att se med. Jag sätter mig på sängkanten och förstår att jag lever och andas, att magmusklerna räcker för att ta mig upp, nu. Hörseln hör allt och i natt dog jag inte utan att veta om det och jag hör fraset ifrån mina gardiner och minns då att jag varit upp i vargtimmen och skjutit upp fönstret och jag hör ett lätt skratt ifrån andra sidan gården och en mås, en skata och en duva. Jag kan och vill vifta på tårna: jag har inte gett upp (även om det var länge sedan jag vaknade med stånd, vilket inte längre betyder något). Jag dricker mitt kaffe och mediterar under tiden utifrån ordet metabolism och går sedan till doktorn, säger som svar på en tyst fråga ifrån en som sitter på min axel att jag om inte direkt försummat så skjutit upp, ja. Det handlar uppifrån och ner om ögonrinn och pisseriet och hemorrojderna och självsprickorna - ja, allt vill liksom ut, jäsa och svämma mer än förr och jag tänker att hinnorna är slitna och på slutet så håller de väl inte de skilda organen på plats och det kommer att börja komma piss ur arslet och skit ur kuken och jag tänker vidare på att jag nu hellre vill röka en cigarill med doktorn och kalla honom för du och bror och kanske bjuda honom på konjak ur min plunta och samtala en god stund med honom om döden. Men eftersom jag fortfarande befinner mig i verkligheten och förekommer doktorns ironiska lilla vardagsleende och elaka kommentar om att vi inte har all tid i världen, håller jag mig till pisseriet. Susningarna i skallbasen begriper jag att det är meningslöst att säga det minsta lilla om. Inte virrigt antytt, ej heller med sakligt förnuft, inte alls, pratar jag på om hugget mitt i steget och någon gång ibland på den plats där hjärtat sitter. Jag är lugn nu, totalt behärskad och jag fortsätter i god stund och i denna min anda och stil på ett lättjefullt sätt, men det håller jag för mig själv. Det får inte ni se.

*