livet skulle passera i revy
det stod redan skrivet
att fötterna blev till bly
för att man skulle ta livet

igen fick man skamset stå
fastfrusen med det iskalla
den bitande känslan ska bestå
även när man börjar falla

broräcket minner tragedier
men fallet om lättnad
delade jag livet i partier
fanns det en övergöd mättnad

mitt värdelösa liv ska få ett slut
ingen har någonsin märkt av
att jag kroniskt skulle veta hut
att jag grävt min egen grav

när jag väl ställer mig på räcket
och känner hur samvetet anfaller
vaknar jag plötsligt utan täcket
märker hur jag okontrollerat faller

känner hur svetten börjar bränna
hur hjärtat frenetiskt rusar
hade redan kastat min penna
då poesin inte längre berusar

har än en gång tragiskt insett
jag drivs av min egen falskhet
är poesins avskydda klosett
kan inte ens döda en poet

---patetiskt