När jag är på väg att somna märker jag att jag börjar stryka mig över armar och hals som kvinnorna jag hade brukade göra och jag minns också mina egna händers smekningar. Hur jag strök med öppen handflata över deras armar, händer och hals och hur jag lät mina händer stanna på deras mage eller höfter och att inte veta om det var jag som drog dem till mig eller de som rörde sig bakåt mot mig och ändå veta precis – så känsligt var det, samspelet - och hur jag fingrar på deras läppar och hur deras sträva lilla tungspets kommer fram och vill slicka och hur andningen förändras, hennes - och min. Jag avbryter tvärt mina minnen i frustration över att inte komma ihåg mer, men mer i sorg över att det bara är minnen och att det är så länge sedan de fanns, för mig, mina härliga riktiga kvinnor, och att de inte finns, inte här och jag vet inte om jag hoppas att de har det bra, med andra, för jag tänker aldrig på det, nästan aldrig, egentligen aldrig, annat än svepande och i grova drag.

På morgonen står jag med kaffekoppen i fönstret och tittar mot - betraktar låter bättre än bevakar - ett fönster på andra sidan gården, för jag vill titta på – ok, vi säger väl studera - paret som bor där och jag vill få se hur kvinnan vandrar från ett rum till ett annat – gärna lätt klädd i morgonens första plagg, men det är mindre viktigt - med bägge händerna om en violett skål. Och hur hon ska passera mannen som drar med handryggen över hennes kind, näsa och mun eller helt slappt och på samma gång fokuserat rör med fingrarna vid hennes linne eller rygg och hur han sedan lätt frånvarande tar en tugga av ett grönt äpple.

På mitt jobb tänker jag på hur ointresserad jag blir av människorna när jag hemma i min vardag inte får den ömhet jag behöver: kamraterna pratar på om sitt och jag känner ingenting. Jag ser två ögon och en mun som tuggar ord eller mat och huden omkring öppningarna skulle lika gärna kunna vara av plast och jag noterar med en särskild slags diabolisk skärpa hur bra de verkar komma överens med varandra, hur mycket de har ihop som jag inte känner till och med munnen ler jag för säkerhets skull. Nog vet jag att myllan för elakhet och hat – jag tänker inte säga ondska, ty jag är inte religiös - finns i varje människa och att det bästa gödningsmedlet stavas utanförskap, ensamhet och brist på kärlek.

*