tidsramen flyttar tanken och kolliderar
med den enda vetskap jag äger
att jag andas för att jag lever och jag lever
för att jag andas,

men brytpunkten är när molnen stannar,
när regndropparna aldrig träffar mark
värmen plötsligt kyler
och verkligheten överöser själen med lögner

inget är flyttbart mellan de yttre molekylringarna
men ändå står jag där finfördelad mellan två utgångar,
i ett ingenmansland där tiden ännu är en böjbar faktor
och ljuset något som kan filtreras genom minnen,

explosioner förändrar,
uppvaknanden, förnyar
kursändringar, skapar

och nu ställs allt på sin yttersta spets
och omkullkastar alla naturlagar, allt som
är inlärt och etsat

är fast mellan två dimensioner där ett inget kan betyda allt
och betalningen för att överhuvudtaget forslas tillbaka till ett
liv där gräset är grönt och solen värmer,
molnen rör sig på himlen och dag alltid övergår till natt

är att aldrig någonsin träffa dig....

det kommer aldrig ske