Han sa att jag borstade tänderna för hårt. Jag tänkte att det var en konstig sak att anmärka på.


Vi sågs inte i mer än några veckor min tjugonde sommar. När hösten kom skulle jag flytta från hemstaden till universitetslivet, vuxenlivet, allting bortanför-livet. Han hade precis tagit civilingenjörsexamen och sökte jobb, i Göteborg eller i Stockholm eller någon annanstans men i varje fall inte på samma plats som jag. Vi visste det från första natten när jag raggade upp honom på en studentspelning för en artist som jag inte lyssnat på före eller efter Då. Då frågade han försynt efter en sömnlös natt av tonårsstinna samtal och läppspräckande hångel om jag ändå inte ville ses igen. Bara för nu. Jovisst, sa jag, som var förundrad över att någon alls kunde vilja träffa mig, inte minst den vackra utbildade människa som stod i tamburen framför mig. Och så blev det så. Jag cyklade till hans lägenhet heta sommarnätter, tog bilen hem i gryningstimmar i ett fåfängt försök att hålla distans men gav efter för tröttheten, närheten, ömheten i att somna tillsammans snart nog.

Det var fotbolls-VM och alltid varmt. Säkert inte, men jag minns det så. Vi såg matcherna tillsammans nakna i hans soffa, åt glass i parkerna som omgav hemstaden och när jag fyllde år lagade han middag och gav mig ett munspel som jag knappt mindes att jag nämnt. Varje gång klockorna ringde i bakhuvudet så försökte jag tysta dem. Påminde om alla andra platser, upplevelser, människor som lockade oss båda därifrån, i ett försök att påminna honom om vad vi var. Kanske försökte jag mest påminna mig. Repeterade om och om igen för mig själv, det här är inget varaktigt. Det här är inget man kan vara i. Och sen memorerade jag varje detalj som kunde säkerställa att det skulle kännas så. Hur han slängde i skåpluckorna eller slog ut med armarna och svor i plötslig frustration över ett tappat plektrum när jag kom till hans spelning en gång. Jag stod i högklackat i publiken bland hans universitetsvänner och kände mig som ett barn, skrämdes av de hetsiga skiftningarna i humör som sände vågor genom mig, skrämdes av hans ögon som borrade sig in i mina. Jag anade storm och byggde mina vindskydd starkare.

Ibland glömde jag bort att skapa avstånd. Närheten kröp sig på, grodde sig fast som saker gör med tiden, smög sig in i allt jag sa och gjorde. Han var den första person som jag legat med regelbundet, och vi var lika förtjusade över min nyfunna omättliga sexlust båda två. Han stannade upp någon gång efteråt och betraktade mig sådär studerande som han alltid gjorde. Han sa att det var konstigt. Vadå sa jag.

”Det verkar inte som det annars, men du har en sida som är så otroligt sexuell” sa han som om det vore en förolämpning utan brasklapp. Jag förstod inte vad som var konstigt med det. Kunde inte skilja smicker från förebrående.




Det låter töntigt såklart, men det var som om han väckte något i mig. Nog hade jag anat det förr, förnimmat den brinnande längtan sen mina egna tonårsfingrar vandrat längs med kroppen, känt skälvningarna som begraver alla vibrationer darrningar hjärtslag som annars skakade i mig. Men det här var något annat. Det var inte som fulla svettiga popgrabbar i ett festivaltält, det var inte som första förälskelsen förskräckelsen förödmjukelsen. Allt kändes lekande lätt, som om jag var en äventyrsresande, Columbus som seglade över nya horisonter och ockuperade främmande mark. Som vind i seglen kunde han inte heller få nog. Han höll om min späda sommarkropp så hårt att jag knappt kunde andas, låg med varje centimeter av sin hud mot min om nätterna och bad mig stanna varje gång jag gick. Nog borde jag ha anat, och kanske gjorde jag det, men rösten i mitt huvud sa att jag var precis lika ersättlig som kondomerna vi pliktskyldigt behöll mellan oss. Jag tog varje möjlighet att skapa tomrum, varje möjlighet att fylla det igen.

Det här är ingenting varaktigt, sa jag men höll ändå hans nervsvettiga hand när vi gick genom kyrkogårdsparken. La mig med huvudet i hans knä under en stor ek som liksom skröt med sitt långa liv när den kastade skuggor över gravplatserna. Jag blickade mot blåhimlen och kände mig så bekymmerslös som man bara gör när allt i livet fortfarande finns kvar att leva. När jag kysste honom så protesterade han.

”Så får man väl inte göra på en kyrkogård?”

”Äsch, ingen har väl dött av lite kärlek – dessutom är de redan döda”, svarade jag.

Jag vände och gick hemåt men missade aldrig blicken som följde mig, precis som den alltid gjorde. Skakade av mig känslan, tänkte att den kom ur högmod, som jag alltid gjorde.

När sommartimmarna till sist runnit ut skulle jag på festival. Han skulle hem till Smålandshemmet och sen skulle det nog ändå vara över. Jag föreslog att vi skulle ta avsked redan då, inte dra ut på saken, slippa känna sig bundna och ensamma på varsitt håll. Jag förstod kanske att jag var den som kände mig bunden, eller att ensamheten skulle vara oberoende av sällskap, men jag tyckte ändå att idén var god. Jag var nykläckt, nytänd, ville få känna ungdomens brand riva i mig. Allt som lät rimligt i mitt huvud lät mindre rimligt när orden föll sönder mellan oss, allt gick från storslagna avsked till avfärdande axelryckningar, inträngt i mina stela formuleringar. Men han sa tyst att det nog var lika bra, och jag somnade i hans famn insvept i lättnadskänslan. När vi sa hejdå nästa dag såg han på mig med sina stora ögon som om jag kunde förstå vad de sa.
Jag försökte skämta. Han bad mig låta bli.

Flera månader och ett halvt liv senare satt jag i min studentlägenhet i Uppsala och tänkte på honom. Det var sent, jag var full, hade precis kommit hem från en fest med en massa människor som var vänner men kändes som främlingar. Jag hade lagt till några av hans låtar i en spellista, och när hans röst dök upp i öronen kunde jag inte hindra fingrarna från att smsa honom.

”Hur har du det?”

Han svarade på en gång, och jag kände hjärtslaget i mobilvibrationen.

”Jag mår bra. Varför hör du av dig?”

Frågan gjorde mig ställd. Varför hör jag av mig. Jag vet inte. Jag är ensam och ledsen, tänkte jag.

”Jag saknar dig ibland” skrev jag.

Han ringde upp mig.



Med ens var det som om vi var tillbaka till första natten igen, när vi pratat i timmar, glömt att sova, upptäckt varandra som bara unga får. Även om jag nu satt på en lekplats utanför min lägenhet och han i sitt föräldrarhem i Småland, istället för att vara inlindade i varandra, så kunde jag nästan känna andetagen intill mig. Det hade inte blivit något av jobbet än, så det fanns mycket tid att tänka på mig, sa han. Alkoholen rusade genom kroppen, men den smickrande tanken av någon annans tankar på mig var oändligt mer berusande.

Vi pratade alldeles för länge, mina fingrar domnade bort i höstmörkret och mobilen pep om lågt batteri. Han sa att det var fint att höra att jag tänkt på honom med, att det fick honom att känna sig mindre ensam, som om han inte inbillat sig allting. Vi kan väl höras imorgon, sa han när vi till sist la på. Jag måste fundera, men vi kan väl höras imorgon. Jag förstod inte vad han skulle fundera på, men sa ja hur som helst och hörde hur klockorna ringde vaggvisor när jag somnade in.

När jag vaknar nästa morgon har han skrivit ett sms.

”Jag skulle kunna flytta upp” står det.

Kanske något annat också, en förklaring, en kärleksförklaring till och med, men jag minns bara det. Jag skulle kunna flytta upp.

Orden får kroppen att låsa sig. Blodet börjar strömma, bönar om att fly.

Jag skriver att det nog inte är en bra idé. Han ber mig att fundera på saken, frågar om han kan ringa upp mig lite senare, och jag börjar panikartat förbereda mitt försvarstal. Skriver ned stödord för att dölja darret i rösten, känner skräcken över att behöva såra förvandla orden till stålknivar. Ärlighet varar längst. Jag vill inte ha dig. Hans röst i andra änden är uppgiven, anklagande, desperat.

”Du är så kall”, säger han. ”Hur kan du vara så kall? Det är precis som sista natten nu. Jag förstår inte.”

Vadå sista natten.

”Som en robot”, fortsätter han. ”Varför hörde du ens av dig, varför om du inte, varför? Du är såklart inte skyldig mig något, men”. Sen tystnad.

Stålmatilda svarar. Jag vill inte kan inte vet inte.

Han frågar vad jag menade, den där dagen på kyrkogården.

”Vad menade du, om att de döda inte skulle dö av att se lite kärlek. Kärlek”, säger han en gång till.

Jag blundar i luren.

”Jag menade ingenting”, säger jag till sist.

Jag menar aldrig någonting.

När jag lägger på luren börjar jag gråta. Känner chocken, skammen, lättnaden skölja över mig. Att någon bryr sig. Att han bryr sig. Att jag bryr mig. Vill skaka av mig känslan, låta mig själv sköljas över av studentöl, dansgolv, musikvolym tills tankarna dränks. Vara oberörd, ensam, fri. Studentstaden svarar att det fixar vi.

Tre dagar senare kommer två brev på posten. Hans namn står skrivet på baksidan. Det känns som ett hot. I det ena finns ett långt utskrivet brev, sida upp och sida ned med känslor. Han säger att han inte kunnat sluta tänka på mig, den sommaren när vi sagt hejdå. Att han tänkt att jag nog är full i ett smutsigt festivaltält med någon annan, att tanken fått honom att kräkas. Att han inte kunnat äta sova leva, inte fattar hur jag kunnat vara så oberörd.

Jag känner mig aldrig oberörd, tänkte jag. Kände för första gången snaran av min egen kroppsliga längtan runt halsen. Hur allt han beskrivit som fantastiskt plötsligt var smutsigt kräksframkallande. Kände skammen rota sig djupare i lusten, så frön av äckel inför allt som var jag.

Det andra brevet sa att jag var en narcissist. Utskrivet från en hemsida var beteendemönster markerade ett efter ett med överstrykningspenna. Och jag var med ens arg, ledsen, övertygad om att det nog måste vara sant. Jag är ju så kall, tänkte jag. Hur kunde jag annars gjort det här, tänkte jag.

Han bad mig att inte svara på brevet. Jag anade att det var bäst så och lydde i ett sista försök att göra någonting rätt. Sparade sidorna och läste dem ibland som en påminnelse om vem jag var, om vad jag var och om närheten som till varje pris behövde undvikas. Både förtjusad och förfärad över tanken på hur jag kunde påverka en annan människa. Att jag kunde.

”Dörren är stängd nu” skrev han. ”Det tar slut här.”

Det tog nog slut för länge sen, tänkte jag, och läste brevet en gång till.