De där paren: kvinnorna strålar av vitalitet och nyansrikedom, medan männen som promenerar intill, ja, faktiskt i skuggan, jag tycker det, ter sig mer som gnälliga pappdockor. Nej, de nutida skäggen hjälper inte. Ända sedan jag själv var runt trettio har jag undrat vad de, kvinnorna, ser hos sina hoppande valpar till män, men då och då tycks de, kvinnorna, ändå tindra i sin iver efter kontakt med den undanglidande personen mittemot. Och, ja, det måste man beundra dem för. Det är tappert.
Efter jag klivit av tunnelbanan och lämnat station, gått ett kvarter, vikit om ett hörn, ser jag ett par. De är, skulle jag tro, trettiofem, och ser ut att träna och undvika kött alla veckans dagar, de äter bärsmoothies till frukost. Säkert knullar de mekaniskt, kämpar på. Men det ser trots allt rätt fint och eftersträvansvärt ut där de, sida vid sida, promenerar gatan fram. Plötsligt får kvinnan något stelt över sig, lämnar mannen. Hon ökar helt enkelt takten och går ifrån honom. Han tvärnitar, verkar häpen, slår i en hjälplös gest ut med armarna, vagt gnyende. Stagar upp sig och tar i: ryter till och springer ikapp sin kvinna. Hennes röst är utan sväng och äger inga utsirade meningar, fraserna är mycket få och säkert effektiva. De stöts fram. Mannen verkar inte kunna säga någonting. Han har väl inte ord så det räcker och inte heller kontakt med ett känsloliv som skulle kunna blåsa liv i de rudimentära fraser han ju ändå måtte ha, grabben. Rimligen, och med all rätt, kommer kvinnan vara den som tar initiativ till att avsluta relationen. Kanske redan ikväll, med rosé. Först runt femtio börjar männen komma ikapp, se på mig skillnad som på natt och dag.

*