Jag var spritlangare i min ungdom. Så är det, så var det. Och jag hade alla rätt på de skriftliga glosförhören i tyska, jag hade femma i matte och en ruskig vänsterfot, men jag visade inget och jag sa ingenting, de andra pojkarna visste inget om min röst och därför klarade jag mig ifrån stryk. Med spriten förstod jag att jag kunde skratta och jag fick vila. De gånger i livet jag haft en tv så har äktenskapen spruckit och min kropp har svällt och fort har det gått. Mitt barn har flyttat till ett annat land, över det riktiga havet. När jag dör vill jag ha en röd ballong på min kista. Den kan man sedan släppa.
*