När vi dör lösgör sig våra namn ur kropparna
stiger mot natthimlens stjärnor
och konstellationerna blir till ett alfabet
en förteckning över blottade ljud,
glänsande strupar
– är det trösten, den avgrundsdjupa
där skepnader rör sig som genom ett vatten
lyfter sina stumma händer
med vintergatan mellan pekfingret och tummen