emfas
i sidvindens ledsamhet dunkar hjärtat
som bryter små prismor av lycka
det finner det sköra
i allt det sällsamma
och lämnar mörket med tydlighet
vi är jordens parasiter
men också dess filantroper
som önskar i samma stund vi lämnar
tänk om jorden ändå kunde stanna
för att njuta av allt det goda
som ändå sker när vi matas av ondskans kraft
vi ser bara ljuset när vi vill
och vi är av de underligaste av varelser
du kommer alltid vara min vän
min käraste av hjärtats slag
så varför gråter du när slaget inte ens börjat
längtar dig vid sängens avslut
förlorar dig vid dess början
älskar dig vid pelarens fundament
medan du fortfarande gråter (ler)
oavsett