Vi vandrar genom tiden
långsamma stjärnfall
över en inre himmel.

Verkligheten är allt vi har.
Kroppens viskningar
läpparnas ofullkomliga språk.

Är vi söndertrasade fragment
splittervassa och skärande
eller bitar i det stora människopusslet
som letar efter vår plats?

Kanske är det inte meningen
att vi ska förstå.
Kanske ska vi bara förundras.