Så lång tid ändå
jag stod och såg på fasaden
Min blick blev helt rörd
Min själ sänkte garden
Helt smickrande,
nästan bärande,
hur ljuset la sig
Virket och karmarna
Som om runt huset hade
harmonin lagt armarna
Sa ”jag håller för alltid,
lita på det”.

Så konstigt ändå
att jag trott mig förnimma
ett liv genom fönstret
Drömmar låg som en hinna
Men det kom som en smäll
En blixt i varenda cell
De fönster jag trott mig se in i
Halvt ihopsnickrade,
nästan hånande,
vad mörkret dolde
Men då så föll hela bygget,
helt befriande.