Till dig, min gudomliga monstervärld
där bomberna budskapen bär,
ställer jag frågan om du mödan är värd
att bevara och hålla kär.

Du har blivit alltför galen, min värld!
När gav du upp hoppet om oss?
När bytte du pennan åter mot svärd?
När släckte du fredens bloss?

Min värld, du är en del av oändlighet
som nu visst har blivit för trång,
för nu målas Gud på varje tapet
till terror och vapensång.

Nu berusar vi oss i en vanvettig dans
till ord från den heliga skrift.
Jag hoppas – vid Gud – att vi vaknar till sans
innan världen har gått i sin grift.

För så länge broder kämpar mot broder
och syster slåss mot syster
kan du, värld, ej ens älskas av din moder,
som begråter dig så dyster.

Vad ska vi då göra för att trivas
tillsammans på denna jord?
Vi måste sluta upp med att kivas
över gamla, dammiga ord.

Vi måste sträcka ut våra händer
och släppa gevär och granat.
Jag tror på en värld av gränslösa länder
där kärleken ersätter hat.

Så till dig, min gudomliga monstervärld
där bomberna budskapen bär,
säger jag att du mödan minsann är värd
om vi toleransen oss lär.

Om vi bara ser på varandra
med acceptans och respekt
så finns inget ”vi och dom andra”
utan bara vår människosläkt.