Vi hinner knappt ifatt vår sammanfattning.

Vi sår den ihop med ljus i kommande kapitel,
och betygsätter den i skuggan av våra avsikter.

Vi söker oss fram till dess närvaro,
med föreställningen om att finna den vara frivillig.

Känslan av nästan
tynger ner våra gapande hål i stämpelklockor,
får oss att famla efter sekunder,

får oss att stansa ut fragment som passar
någonting större än vår mening,

och draperar oss sedan med förhoppningar
om annat.

Ibland gör vi det vi gör för att kunna ta oss förbi.