Astolf sitter uppflugen på en dirigentpinne, en bra bit ovanför sin favoritfåtölj. Burt Bacharach hörs från hans fönster, dag ut & dag in. Åtminstone såhär i april över till maj imiterar Stare varenda melodi han kommer att tänka på från ungdomens korridorer. Materialet tycks evinnerligt, särskilt emedan rytmerna sitter som diagonala tapeter i vissa ögonblick. Uppvuxen på 30-talet och välbärgad på 60-talet är han fortfarande beredd på både krig och fred. Parallellt bläddrar Astolf igenom bunten med filmstjärnebilder ett nytt, minnesuppfriskande varv.

Många sångare har gjort någon bra Bacharach-tolkning, inte minst souliga jazzsångerskor. De inte så sällan glättiga tongångarna utgör finfin kontrast till Hal Davids ofta hjärtesorgliga sångtexter. Stare vill inte vara sämre, så han ger sig i lag med en egensinnig mix. Bland de inblandade spåren må urskiljas det himlasprudlande solot i den stompiga Any Day Now, en basal körstämma ur sydamerikanska flykten från western, samt den melankoliska The Windows of The World mer svalkande. Burt satt knappast i någon bur, och chimpansen bar ingen papegoja på axeln, men rynkorna är lika välfriserade som någonsin.

Ingen verklighetsbaserad aning har Astolf om vilka hans grannar är. Hursomhelst får de eventuellt stå ut med gungande möbler, svängande speglar och dylika resultat av hans kreativa kaos. Då sånghjärnan väl har satts igång finns ej längre någon hejd på ljudbildernas korsbefruktningar. En nöt tar han och krossar den ivrigt i näbben, medan Stare tar en nöt till vars njutning minsann skall sparas. Det märkliga är hurpass fokuserad (mitt i stormens ögon) som han faktiskt ändå är, i meditativ skärpa. Denne flaxande fågelgubbe i sammetskavaj, av manlig svärta, förefaller ha minst en fot på jorderot.

"But a house is not a home" om ingen fyller lägenheterna med levande kärlek, tänker han ännu en gång med Hals ord. Hallen känns ovanligt lång denna soliga gryning, på väg till badrummet. Astolf hämtar andan både en och två gånger. Emellanåt får barnet syn på tavlor oerhört bekanta, men som gubben omöjligtvis kan minnas sig ha hängt upp i denna hall. Häromnatten upptäckte Stare att The Searchers lyckades göra en okändare bland Burts kompositioner rättvisa, nämligen This Empty Place som klinkas fram i moll, vaggande med markeringar (en smula lik Things We Said Today från Beatlen Pauls penna, en koltrast som ej heller här lät Starr pröva sin entoniga vinge).

Någon musikalisk gymnasielinje gick Astolf aldrig, men visst känns det som om han gjorde just det. Kamraterna som fladdrade förbi, fiender och förälskelser, kunde lika gärna ha spelat ihop i samma pjäs. Jäklar vad han saknar skoltiden, allt från det tråkigaste faktum till det mest utflippade experiment. Hur hans bekväma drag av oxe drogs kvickt ut mot sommarens tvillingspring... och snart in i segaste saga igen. Allt låg serverat där längs notplanen, hur nervös varannan timme än må ha upplevts. Istället får nu Stare sitta ensam på sin dirigentpinne, ett gott stycke ovanför favoritfåtöljen, och bara föreställa sig hur livet kunde ha blivit.