Pussa mig långsamt
Sa den ömhetstörstande
-Eftersom livet går så
Fort

Kittla mig nedströms
sa den lilla vindlande
Ån eftersom det kliar
så mycket där.

Och de lekande silver
-glittrande sarvarna
gjorde som de blivit
tillsagda.



Dra mig baklänges
Sa den förvånade

När plötsligt ett gäng
åsnor uppenbarade
sig från ingenstans

Vid ladugårdsbacken
Och bilen lydde

Rullade ner baklänges
Och körde in med bonden

I gödselstacken-som med
en suck tog emot- och sa
för sig själv- inte nu igen




Och allt detta hände sig
I trakterna av Söfflinge
en Lördagsmorgon

Och resterna av ordflödet
Kunde vara sant

Om man inte granskar
Sanningshalten så
Noggrant

Så att allt flöt ut och
Upplöstes i sin egen
Orimlighet

För det må råda en
Viss frihetskänsla

Även i en sanning
Om allt inte ska
Bli för hårt hållen

Och spricka upp
i en hårdhetens
obevekliga massa,
helt av sig själv?