Efter att han klarat av sina morgonrutiner går han nyduschad nedför trappan och in i köket där kaffebryggaren hälsar honom välkommen med sin puttrande sång. Han rättar till sina jeans, spänner bältet och slår sedan upp en kopp. Kikar ut genom fönstret och konstaterar för sig själv att det verkar vara en mycket skön dag som väntar. Han vänder på klacken och går mot ytterdörren.
Dörren öppnar sig med ett knarrande läte och släpper ut Ulf som kliver ut på trappan med koppen i handen, han njuter av solskenet och tystnaden. Den sistnämnda bryts utan förvarning av plask och skratt från dammen bakom huset så han ställer koppen på verandaräcket och går nyfiket ut i trädgården. Tanken på lite glädje lockar efter nattens eskapader.
Ulf ser dammen och den verkar stilla, inga rörelser när han går fram till den. Han sätter sig på huk och ser ned i det mörka vattnet. Då framträder en spegelbild av pojken som sätter ned en barkbåt i vattnet under lätta krusningar, han blåser försiktigt på dess segel så att båten sakta glider ut. Pojken ler, torkar en tår eller två ur sina blå ögon. Bakom honom skymtar systern, vänligt övervakande.
Pojken torkar sig i mungipan med ärmen när båten glider fram, han verkar rörd av stunden. Ulf vrider upp huvudet sakta för att se på pojken och flickan utan att skrämma de båda. Men när han ser åt sidan ovan vattnet där de borde varit finns det ingen där. Han kikar in i skogsdungen bakom men total tystnad, han är ensam.
Då glider plötsligt barkbåten fram och slår emot strandkanten intill honom. Överraskad men ändå inte ser han ned på båten och lyfter försiktigt upp den. Seglet verkar vara gjort av en bit papper. Ödmjukt nyfiken lossar han och viker upp det. Från ovan hörs en röst.
Vad gör du?
Han vänder sig om och ser upp på sin fru som kikar ut genom sovrumsfönstret, verkar som om hon har fått en välbehövlig sömn. Pappret smyger han undan i fickan men håller kvar barkbåten.
- Leker du?
- Va? Ja, lite. Måste ju testa ägorna…
Något överrumplad blir han av frågan men finner sig snabbt. Ser att det var rätt när Hanna skrattar.
- Du är inte klok…
- Klokare än någonsin, kom ut i solen, kaffet är färdigt.
Ulf sätter sig åter på huk, ser på sin spegelbild i det stilla vattnet och bryter sedan ytan när han skickar båten åter, fast nu utan segel.
Bakom honom hör han sin skratta vänligt åt honom, hon har med sig två koppar kaffe.
- Jag fyllde på din också.
Ulf ställer sig upp och tar emot koppen.
- Tack så mycket.
- När gjorde du den där?
Frågar Hanna och pekar på båten i vattnet.
- Den låg här…
De ser ut över dammen i tystnad, njuter av morgonens stillhet. Ulf ser henne plötsligt djupt och allvarligt i ögonen.
- Hanna, jag tror dig.
Han känner samtidigt med hanen utanför byxfickan, lappen är precis innanför.
- Tack.
Hon möter hans blick. Då ringer kyrkklockor från ingenstans men ändå i deras närhet.
- Jag visste inte att det var en kyrka här i närheten Hanna.
- Inte jag heller, men det låter som om det kommer bortom kullen på framsidan.
- Då är väckarklockan ordnad i alla fall.
Konstaterar Ulf som ej är särskilt kyrkligt lagd, stunden är borta och Hanna slår helt enkelt följe med honom.