Stenarna hos mig
växer inte men
de kommer fram
titt som tätt ur
jorden för det

Tänk så lätt allt
vore om det inte
fanns stenar till
besvär

Kanske på andras
marker men inte
hos mig

Där stengärdsgårdar
Går i 2 lodräta rader
och i 1 horisontell

Upp-förda av gångna
slitsamma generationer

Med eller utan en massa
stengnäll?

Bäst ta skottkärran
med spade och spett

Sen gå ner till kanin
-backen med 2 brud
-slöjor,gräva ner dem
där bland alla stenar

I stenriket blev de ändå
Rika mellan en massa
Sten,helt enkelt stenrika

Undrar hur de bar sig åt
En massa slit förstås

Men de värsta stenarna
är de som man bär inom
sig de osynliga,som tynger
ner en själv med sin barlast

Och får ens egna latmask
att börja gnälla

Men det konstiga är
Den dubbla känslan

När en sten far i skott
-kärran lossnar en sten

Den osynliga,inuti och
Far med ut till kuller
-gropen

Och man känner sig
sedan trött,måhända
svettig,men rent av
lättad efteråt

När man blivit av med
Tyngden

Det är kanske därför
Stenar finns till

För att man ska kunna
Lätta på nånting

Så lite stenkul är det
Kanske ändå förstås

Att kunna orka lyfta
bort dem.

både ute,som i det
inre landskapet

Bättre stent än
aldrig

Så kanske vi ses
lite ytterligare
stenare vid Cyber
-rymden

Om det inte grusar
Dina planer på vad
du själv vill få gjort?

Du där,i ditt eget
Stenrike?