jag söker efter dig med fingrarna
som efter en borttappad ring
på en sandig botten
ju mer jag letar
desto svårare
är du att hitta tillbaka till

sen du dog
så har också minnena
börjat kräva entrébiljett
av mig

jag har förlikat mig med nåt definitivt
det har inte varit en chock
bara att när det är krasst
så gör det extra ont;
att vara borta
är den här gången
att inte finnas mer

det innebär ju
inget hopp
inga ryggar som faktiskt
kan vara dina
ingen röst
i en tunnelbanevagn
som jag får lust att svara
eller bara lyssna till

det är nästan alltid ett ingenting
bara ett enda ingenting
och jag kan inte andas
när det tomrummet
tar över mig

jag hatar det

ibland kan jag känna mig
så självisk
och jag undrar
om du skulle ha hållit med om det
eller om du skulle tänkt
att hans föresatser
i alla fall är goda
och då kan inte utfallet
bara göra honom dålig

skulle du va generös för mig?

även om det inte syns
så försöker jag lite till
och listar nästan ut skillnaden
mellan försiktig rädsla
och död hängivelse

tyvärr allting i efterhand
numera alltid
i efterhand

därför tror jag
att jag hittat brännpunkten
äntligen
det är när stan växlar upp
parkbänkarna börjar slutta
och all chans till ro är försvunnen
som jag löser min entrébiljett
tillbaka till dig