Bada. Att folk i gemen nuförtiden bara nöjde sig med dusch var för mig en gåta. Att bara ligga i badkaret med slutna ögon och låta tankarna flyta. Vatten, skum, väldoft, närmast berusande, hypnotiserande, svepa in sig i badrocken, lägga sig i en sval säng, somna skönt...
Mobilen surrade. Jävlar! Jag hade satt mobilen i ett högt glas i tvålkoppen. Ännu med ögonen slutna, lät jag den surra. Strax tänkte jag ändå, att det kunde vara något viktigt.

Jessies röst ljöd ekande i badrummet.
- Jag hoppas jag stör.
Jessie var inte den som tjafsade med artighetsfraser som "hej, hur mår du", "vad gör du?" och annat onödigt.
- Jo, det gör du faktiskt.
- Bra. Ska du med ut och äta?
- Visst, svarade jag lite halvt surmulet, men; en droppe after shave på halsen, romantisk middag på tu man hand. Ett perfekt slut på en söndagkväll!
- Bra, jag hämtar dej om en kvart!

Efter en halvtimme kom hon puttrande i sin gamla folkabubbla. Jag krånglade med möda upp dörren, som man måste sparka till lätt för att vinna inträde till det innersta heliga, och slog mig ner på det slitna sätet.
- Vart ska vi åka?
- Skogen, svarade hon kort.
Så fantasifullt att döpa en krog till skogen, tänkte jag. Krogen Skogen.
Född och tappad bakom en vagn i farstun, och därtill inte riktigt navlad, det var jag det. Jessie parkerade i utkanten av ett skogsparti.
- Du menar inte att vi ska äta i skogen?
- Du ville ju följa med ut och äta?
- Men det snöar ju nästan och är svinkallt och snart är det mörkt!
- Mörker är bara omvänt ljus, svarade hon kryptiskt och plockade fram utrustningen ur bagageluckan fram.

Jessie hade varit scout i sin ungdom. Efter en stunds promenad var vi framme vid en glänta. På ofattbart kort tid hade Jessie röjt undan, fått fram filtar, gjort en eldstad och fått på det som skulle till på grillspetten.
Sedan satt vi där, tysta. Elden sprakade. I övrigt hördes inte ett ljud.
Det var mysigt, men ändå tråkigt, på något sätt. Till sist höjde jag mitt spett i en triumferande gest.
- Här krävs det spetskompetens, försökte jag muntra upp stämningen. Grillspettskompetens!
- Kanske det, svarade hon.
Märklig människa. Hade hon ingen humor? Jag var tvungen att fråga henne.
- Har du ingen humor?
Plötsligt började hon fnissa.
- Vad är det nu som är så kul???
- Att jag inte har nån humor! Det är kul.
Mörkret föll. Jessie såg in i elden. Hon berättade nästan aldrig något om sig själv, men så mycket visste jag, att hon var sjukskriven, utsliten, efter trettio år inom vården, Ryggen hade tagit stryk.
Hon reste sig och försvann en bit bort. Strax var hon åter, satte sig och såg återigen in i elden.
- Huset hade kunnat brinna ner, exploderat, sa hon så.
- Vilket hus?
- Där vi bodde. Jag var kanske tolv år, kom hem från skolan, kände en konstig lukt. Jag blev väldigt trött, det kändes som om jag skulle somna, det liksom susade svagt från köket. Jag gick in, och såg att alla gaskranarna var på. Jag stängde snabbt av dom och fick upp fönstret, vaknade till, gick till sovrummet. Där låg pappa på sängen. Jag trodde han var död, ruskade på honom. Så slog han upp ögonen och såg dimmigt på mig. På bordet bredvid stod en halvfull flaska.
Jessie tystnade. Hon såg åter in i elden. Jag väntade på en fortsättning, men den kom inte. Så reste hon sig.
- Nej, nu packar vi ihop!

© Bo Flodin