Innan ljuset svartnade för Claras ögon såg hon sin mor göra en svepande gest över rummet, hon hörde henne mumla några ord hon inte kunde förstå, sedan kom mörkret.


När hon vaknade nästa gång satt Kjell på hennes sängkant med oro i blicken.
- Hur är det tösen min?
- Eh
halsen var torr som fnöske.
- Jag vet inte, vad hände? Har dom hittat Liv?
- Nej raring, Liv är fortfarande borta.
Han strök försiktigt sin hand över hennes hår.
- Du svimmade, Marianne kom utspringade ur huset och skrek att du låg avsvimmade på köksgolvet, så jag fick be Erik bära upp dig på rummet, en gammal man orkar ju inte så mycket som förr.
Hon såg på honom med frågande blick.
- Erik vem är det?
- Oh min son, han har kommit hem för att hälsa på en stund.
- Men så roligt för dig Kjell
Mannens ögon lyste av glädje, men Clara kunde se att det fanns en oro i dunklet, var det bara henne själv och Liv han var orolig för.
- Jag kanske borde tacka sonen din för att han bröt sönder ryggen med att kånka på  mig.
Kjell skrattade
- Hördu flicka lilla, du väger normalt knappt nog och efter de senaste dygnens strapatser har du magrat, kanske hade till och med en gubbe så gammal som jag orkat dig om det inte var för att det var enklare att be pojkvaskern om hjälp när han lika fanns till hands.

Marianne dök upp i dörröppningen och såg nervöst mot sin dotter. Deras blickar möttes och Clara kunde se att modern blev besviken när hon insåg att dottern mindes.

- Du Kjell, jag vill prata lite med min dotter, du kan väl gå och underhålla Erik, har ställt fram lite fika åt er där nere.

Kjell försvann lydigt och rummet kändes tryckt medan kvinnorna stirrade på varandra.

- Du hörde mig
Det korta konstaterandet lämnade frostiga spår efter sig.
- Ja, men jag förstod inte, vad hände mamma?
Marianne stod och stirrade utöver gårdsplanen med ryggen mot sin dotter.
- Du behöver inget veta Clara, det är bäst om du inget vet.
- Men jag vill veta mamma, det är min dotters liv som är i fara.
- Liv föddes för att leva, viskade modern och vände sig om.
- Vad sa du nu?
Claras röst blev hård som stål och hon spände blicken i kvinnan som stod borta vid fönstret. Deras blickar möttes.
- Du hörde mig nog Clara.
- Varför sa du så.
- Allt har en mening, inget händer utav bara slumpen.
- SÅ vad i helvete är meningen med min dotters försvinnande?
- Det är komplicerat Clara, släpp det bara, du är inte redo för detta låt mig ta hend om allt.
- NEJ!
Clara flög upp ur sängen och knöt nävarna hårt intill sidorna.
- Liv är mitt ansvar, om du vet något om vad som hänt henne ska du säga det till mig och det nu...
- Snälla Clara, lugna ner dig.
- Lugna ner mig, är du alldeles från vettet mamma, hur ska jag kunna lugna ner mig när min dotter är borta. Tårarna som varit uttorkade pressades fram ur de gyllenbruna ögonen.
- Vi får prata mer när du inte är så upprörd.
- Nej du går inte nu
Clara blockerade dörren med sin kropp.
- Under hela min uppväxt har du alltid flytt när jag krävt svar, när jag begjort ditt skydd, men den här gången ska du tamefan inte lämna mig i sticket.
- Men Clara, jag lämnar dig inte i sticket, jag försöker ju skydda dig.
- I helvete heller, jag vill inte bli skyddad, jag vill hitta min dotter.
Marianne backade och återgick mot att titta ut genom fönstret.
- Det var inte tänkt att det skulle bli så här.
- Nähä, vilken skön tröst...
Sarkasm sprutade ur den yngre kvinnans mun.
- Vad var planen?

Marianne slog sig ner på sängen och flätade in sina smärta välmålade naglar i det virkade överkastet.
- Det var inte meningen att jag skulle känna sympati för dig Clara.
Moderns blick glödde när kvinnorna spände ögonen i varandra.
- Va?
- Kan du inte bara nöja dig med att Liv har det bra.
- Hur i helvete vet du att min dotter har det bra? Vad är det du inte berättar mamma...

Hysterin drabbade henne med full kraft. Hon grep tag i sin mammas krage och skakade henne vilt.
- Berätta, var är min dotter! Skrek hon ut.

När Kjell lossade henne från Marianne var hon helt matt i kroppen, förvirringen pulsade i hennes blod. Vad var det som pågick???

Marieanne log blekt mot Kjell.
- Det har blivit för mycket för henne. Jag ska ringa doktorn och be att han kommer med något avkopplande, hon behöver få vila.
Kjell nickade medan han orolig höll Claras matta men darrande kropp mot sin. Han såg framför sig kvinnan han mött för ett par månader sedan utanför Gudruns dörr, kvinnan som utvecklats och blivit stark... och nu den bråte till människa som kraftlöst darrade i hans armar.

Marieanne försvann ut genom dörren. Clara upprepade något Kjell inte kunde höra, men han tröstade henne och strök henne över håret.
- Såja, lilla vän, allt kommer ordna sig gumman, allt ska bli bra.
- Pappa
Rösten bakom honom var nästan en viskning. Han mötte sonens blick och såg oro.
- Vad är det som pågår här?

Kjell förklarade mer om det försvunna barnet, om hur Clara blivit med barn med en gift man, hur hon sedan ärvt den mannens mamma när denne dog. Erik lutade mot dörrkarmen och nickade vid lämpliga tillfällen.
Flickan som vilade i hans fars armar såg inte ut att vara mer än 18 år eller så men Kjell hade förklarat att hon var drygt 30 år. Hon var mager, blek, hennes mörka lockar spretade åt alla håll, hennes gyllenbruna ögon var kantade av blodsprängda ögonvitor, och de smått putande läpparna skakade som om hon höll på gråta, fast inga tårar rann och inga snyftningar hördes, bara det svaga ljudet från  när hennes tänder slog ihop med jämna mellanrum.

- Kanske borde jag inte kommit just nu, du har fullt upp..
- Avsluta in den meningen Erik, jag har alltid tid för dig, jag vill ha dig här, har alltid velat ha dig nära.
Erik nickade och rodnade. Skulle han kunna erkänna att det var han som var rädd och vill därifrån, han hade inte ork med främmande människors problem, hans egna frätte ju inom honom värre än syra.

Erik gick ut i hallen och lämnade flickan och fadern i sin omfamning. DÄrute på gården stannade en bil och två män hoppade ut. Den ene mannen bar en prästkrage och den andre en läkarväska. Med tysta steg gick han nerför trappen, någonstans i detta hus måste han väl kunna få vara ifred och slåss med sina egna demoner. När han slank in i köket hörde han de Marianne gräla på de två männen.
- Ge henne något ordentligt den här gången Conny, förra gången sov hon bort ett par timmar, sen var hon igång med sin oro igen. Det är bättre om hon får sova sig igenom det här.
- Men...
- Inga men, fräste kvinnan mot den prästklädde mannen. Du är med på det här lika mycket som jag, nu vill jag inte höra några fler bortförklaringar.