de enda sätten du kan nå mig på nu
är förutom i drömmen
genom orden och musiken
som vi sa:
du kände för mycket
jag för lite
du bipolär
jag autistisk
det finns en nästan orubblig barriär
mellan mig och mitt undermedvetna;
mina djupaste sorger, största rädslor
starkaste längtan
min styrka
min svaghet
medan jag allt som oftast
saknade förankring i världen
föreställer jag mig att din upplevelse
var något av den motsatta;
en öppen passage
där känslor
som inte gick att tämja
utan att döda
obehindrat flöt förbi
väcktes, växte, blommade
brann, slocknade, återuppstod
träffade dig rakt i hjärtat
sipprade ut
svämmade över
tills även fötterna blev blytunga
din styrka
din svaghet
ändå var resultatet nästan detsamma:
ett okontrollerat,
men ack så familjärt mörker
som fick oss att ifrågasätta,
cyniskt överanalysera
en alltför smärtsam verklighet
att lista ut var vi passade in i den
var en gåta
som med facit i hand
inte hade någon strategisk lösning
stundom fanns glimtar av hopp
präglade av en verklighetsfrånvänd
övertro på oss själva
och varje gång
de åter täcktes av tjock dimma
kantad av insiktsfull uppgivenhet
kände vi oss blåsta
på ännu en lösning
ännu en chans
men bara nästan
för någon gång
i tjugosjuårsåldern
insåg både du och jag
att cyklerna av
hopp och hopplös dimma
inte tog oss någonvart
en enda lösning återstod:
vägen ut
var att ge upp
ge upp hoppet,
ge upp dimman
omfamna hopplösheten
så jag lade mig platt och slutade hoppas
du samlade mod och hoppade från branten
jag ångrar aldrig mitt beslut
och aldrig kan jag veta säkert
men när jag
med en klump i halsen
fäller en tår och hör
din röst i musiken
känns det lite bättre att tro
att du inte hade ångrat ditt heller