Nån klipper fortfarande gräset. Nån ser till att träden inte blir för vildvuxna, det ligger lite plankor på ett hörn av trädgården, ingen vet riktigt vem de tillhör, men de ligger där.

Jag brukar viska “Spökhuset” till Valter när vi är på väg till förskolan och han svarar “ooohj” och ser oroligt in mot trädgården. Jag tar sats med barnvagnen då, springer några steg och han börjar skratta och det lilla skämtet är snart glömt när vi rullar vidare in på den lilla stigen söder om lekplatsen. Huset står kvar där bakom oss, som det alltid gör.

Det är äppelträd i trädgården. Kanske står de där som ett eko, kanske var det hon där inne som sa till han att barn ska ha äppelträd i trädgården, att de var fina att titta på, bra att klättra i, gott att ha som fika på eftermiddagen och så planterade han tre stycken och hon skrattade för han skulle alltid överdriva och det var kanske tidig vår och om de var nervösa så skrattade de säkert mycket.

Nån har skrivit en lapp och satt på dörren. Det står att det är ett fritidshus, att det inte finns något av värde där inne. Buset har väl redan varit inne och kollat av. Barnen i området kryper säkert runt där ändå. Tar sig in under altanen kanske, får upp någon lucka till en källare eller något. När rutan var trasig på ena hörnet kanske de tog sig in, smög runt tills de hörde en knall från ingenting en mil bort och sprang ut, fnittriga och skräckslagna.

Det fanns ingen lekplats mittemot då, det vet vi ju, men det fanns en skog. En skog med klippor, och murkna träd som fallit över bäckar. Nya skott som slog där vid sluttningen. Det fanns sjöar några stenkast bort. Det fanns fält att springa på och det fanns stigar att följa, hemliga små vägar som fortsatte så långt de vågade, och man vågade långt på den tiden.

Kanske var de oroliga över det, att barnen skulle ta sig för långt och inte hitta tillbaka. Att de skulle skada sig vid någon rotvälta och att föräldrarna skulle behöva ge sig ut och leta sena kvällar. De svor kanske till och med över det då, trots att det inte ens hade hänt än, men de visste ju att barn är barn. Ingen kan skydda dom från allt. Ingen ska skydda dom från allt. Kanske var de förväntansfulla över det också, alla små äventyr de skulle göra tillsammans. Någon gång där så började det ju närma sig, det vet vi ju också.

Det sägs att de åkte iväg en kväll, i all hast, och att det sen bara var han som kom tillbaka. Det sägs att han inte sågs till så mycket mer här sen, att huset många år senare ärvdes av någon och det står ju kvar, det vet vi ju. Husen runtom har byggts om, rivits ner, byggt till. Men deras hus, det står kvar, som det alltid gjort.

De har inga namn längre. Kanske, kanske minns han som klipper gräset vad gubben hette. Kanske står hennes namn i något register, en rad bland hundra andra över dödsfallen hennes år. Kanske. Namnet på barnet, det de kanske viskade till varandra i sovrummet på övervåningen. Det de kanske prövade högt till varandra när hon satt i fåtöljen och knappt kunde resa sig. Det finns bara kvar där mellan dom, en liten vibration i rymden, en våg som för femtio år sen slog upp mot en strand för att sen rulla tillbaka.

Nån klipper fortfarande gräset. På vintern kan det ibland vara fotspår in till dörren där. Huset står kvar, ett minne av att någonting tog slut där en gång, ett ärr från förr som inte riktigt kommer kunna läka. Som kanske inte ska det heller. Ingen minns längre, men huset står kvar, och nån klipper fortfarande gräset, äppelträden blommar och det är snart sommar.