Imorgon skulle han skratta. Han skulle yla ut ett skratt över det faktum att han sprang runt en kyrka barfota. Att hans byxor snart var torra efter en ytterst privat liten olycka. Han skulle öppna en Johnnny Walker och fundera vad han druckit som gjort världen så förvirrad. Men just nu hade han inte tid med det. FÖr han hade just talat med en död kvinna som påstod att han måste rädda en annan kvinna och hennes barn från ett gäng helgalna tokar som växlade religion och magi som det behagade dme.

Själv var han uppväxt i ett relativt lugnt hem. Med en far som älskade honom och en mor som bakade bullar. Sedan hade han kommit in på universitit och utbildat sig till Data ingengör. Jobbat i över 70 olika länder, programmerat program både för läkemedelsindustrin och försvarsmakten. Han hade jobbat dag ut dag in utan en tanke på något förutom att göra ett bättre jobb än tidigare. Han hade varit besatt... dessa människor var besatta, men deras besatthet var skadande för andra, något Eriks inte varit, den hade bara skadat honom själv.

Hans relation till kyrkan var att han varit på tre bröllop och fem begravningar och något dop. I övrigt inget. Hans realtion till magi var att han ibland som barn gått på cirkus och förtjust njutit av trollkarlars fantastiska trolldom. Han var inte novis... han var amatör novis inom båda de ämnen som kändes vesäntliga.

Han insåg snabbt att han behövde skapa någon sorts distraktion. En enormt fin Volvo 4 WD stod parkerad bland övriga fordon, dit smög han sig. Med försiktigt våld fick han upp bensinluckan. Den fräna doften letade sig upp i hans näsa. Tacksam över att han trots sina försök att sluta röka fortfarande hade en tändare i fickan insåg han att han förmodligen inte ville stå bredvid bilen när han antände den. På alla fyra kröp han mellan bilarna i jakt på något som kunde verka som stubin. Förargad insåg han att de snörstumpar som låg spridda var det enda han kunde använda. Så han satte sig och knöt i hop dessa.

Han stoppade ner ena änden. Doppade den i bensinen och vände sedan så den andra änden plumsade ner i tanken... Han kröp de två meter bort som han kunde komma och tände den nödtorftiga stubinen. 30 cm senare slutade glöden. Förargat kröp han närmare och tände igen. Denna gång gick det undan. En ny känsla av panik smög sig på honom och han skyndade att ta skydd.

Smällen var enorm. De stora fönstren i kyrkan slogs sönder. Bilarna intill stod i brand och människor sprang runt som yra höns.

Han tog chansen. Med snabba steg, hukandes sprang han mot kyrkan. Han formligen flög fram mellan bänkarna och ner för trappen, som om hon var en trasdocka slet han häftigt till sig barnet och rusade vidare mot den stilla liggande kvinnan på altaret.

Barnet sprattlade i hans armar och surrade på som om flykten enbart var till för dennes underhållning. Clara låg stilla och stirrade tomt i taket. Han kunde inte bära båda... eller... inte under flykt... Han stirrade i några sekunder på henne. Förutom att hon var läskigt blek så var hon verkligen en kalaspingla, det hade han insett från början, men nu var första gången han kunnat titta på henne då hon varit avslappnad.

En plöslig ingivelse fick honom så att med öppen hand smälla till den bleka kvinna upprepade gånger på kinderna.

- Om du inte vaknar nu och hjälper till Clara så har ivi ingen chans
Han nästan morrade orden mot hennes öra. Hon blinkade. Men inget mer.

På ett bord en bit lngre bort stod en tillbringare. Han sträckte sig efter den och tömde vätskan över det avslappnade ansiktet. En flämtning undslapp henne. Hon blinkade. Flera gånger innan hennes blick tycktes fästa sig påhonom först, för att sedan fastna på barnet.

- Oh Erik... hon lever... du lovade... och hon lever.
Hennes röst var torr och matt.
- Vi får gullas med ungen sen, nu måste vi iväg.
Clara fick hjälp att sätta sig upp på britsen. Just som hon skulle hoppa ner på golvet avbröts de av en kall hård röst.

- Och var tror ni att ni är på väg?

Båda vände sig om och mötte Marieannes glödande blick.

Erik viskade åt Clara
- Spring för allt du är värd.
Clara försökte men benen bar henne inte och hon sjönk hjälplöst ihop på golvet.

Kvinnan skrattade ihåligt åt deras situaion. Innan hon började mumla något som Erik förstod var illa...

Strax efter att hon tystnat kände Erik hur hans strupe drogs åt. Han hörde små aggressiva röster som muttrade förolämpningar. I ett kort ögonblick av oförklarlig humor tänkte han "precis som när jag tränade i knatte fotboll" Ju hårdare trycket runt halsen kändes ju svårare fick han att stå på benen. Han tryckte barnet mot sig och sjönk ner på knä, flämtandes efter luft.

- Det är över Marieanne.
Claras röst höjde sig över de muttrande rösterna som genast tystande.
- Ge upp innan jag måste krossa dig.
- HA! Du kan inte krossa mig, du är ingenting
- Jag är min mors dotter
- Inget att skryta med
- Hennes blod var rent, ditt är utblandat, hur många i din församling vet att du är en oäkting, att du inte är deras rätta profet, att du fick ta den platsen för att den rätta profeten lyckades ta sig ur.
- TYST
Mariannes röst ekade mot väggarna
Erik såg stjärnor att hålla barnet tog alla hans kraft och han insåg att om han föll framstupa nu skulle det lilla livet fara illa så han lutade sig bakåt och tyckte sig höra en vacker djup sång just som mörkret tog honom i besittning.

Hans sista tankar var
Visste väl att jag skulle misslyckas, som vanligt