Jag är på en fest. Några skugglika syskon är där och förmodligen pappa i nåt hörn och Daniel och en hel del annat löst folk. Det är som om vi väntar på nåt. Men festen är inte alls tråkig eller stillastående. Antagligen går jag upp och ner i trappor och in och ut ur olika rum liksom alla andra. Det gör att jag har en väldigt bra social kompass framåt men omöjligt vet vad som händer bakom min rygg.

Plötsligt säger någon, jag tror att det är pappa, att farmor är där. Jag vet ju att hon är död men tror ändå inte att han ljuger. Det måste finnas en naturlig förklaring. Jag vänder mig om i en trappa.

Och ja visst ja. Farmor är ju naturligtvis i sin elefantskepnad. Tänk att jag glömt att hon då och då är en elefant. Hon vandrar runt lite ofokuserat bland gästerna tillsammans med en del andra elefanter. Farmor känns igen på att hon är en gammal lite rynkigare sorts elefant där öronen hänger lite mer än på de unga.

Jag börjar småprata med henne. Försöker först och främst konstatera att hon känner igen mig. Det verkar så för hon är väldigt vänlig och familjär och skrattar en del men det är nåt som inte stämmer så jag undrar lite försynt hur gammal hon är och om hon kommer från en annan tid och i sådana fall vilken. Då visar det sig att hon är 52 år. Och hon säger det med hela sitt karaktärisiska tandgarnityr som plötsligt sitter på en människa. En dam med lockigt hår och ett halsband och smycken som mycket väl kan tänkas sitta på en dam mitt i livet. En snäll och vänlig dam men med viss självkänsla och värdighet.

Men 52 år! Det innebär att hon omöjligt kan känna till min existens ännu. Jag föddes ju när farmor var flera år äldre. Det känns sorgligt. Men jag frågar henne om jag får hälsa till hennes senare jag att han som kommer att födas och heta Aftonkräket kommer att tycka väldigt mycket om henne om han skulle glömma att säga det innan hon dör. Hon lovar att komma ihåg att denne främmande man är hennes barnbarn och att han tycker om henne.

Sen tror jag att hon blir en elefant igen och strosar vidare. Och jag pratar med pappa om att farmor är död och han säger att han har hört talas om en särskild mekanism som gör att de flesta inte blir rädda för döden när det väl är dags att dö. Att det vanligaste är att dom som ska dö somnar in och mår rätt bra. Och jag undrar om han tror att det gällde farmor och han säger att han tror det.

Och sen undrar jag om han tror att det gäller oss och då är han mer tveksam.

Sen minns jag inget mer.