Jag kunde inte visa mig eller tala med dig från

underjorden och dessa plågor

Jag älskar dig det är sanning

skräcken densamma löder mig kvar

jag bor inneslutet dvalans mörka blysipprande regn
vattensvällda organ munna ljusdis

Jag är vattnets och jordens barn

lyssna - vi som är månens folk

vi som öppnas att matas åt sjörosornas bläck

tung beslöjad gas hänger hjortens öga av dig

lever stunder och skiftande dagrar

kommer jag någonsin bevaras substansen

höra kraften i hjärnans tyngd

leta musikens mjukheta spädan; min egen doft
huvudskålens vätska alldeles oåtkomligt hemlig
örats sluttning förs närmare in i kaleidoskopets dagdröm

Förgäves, förgäves vågar genomborra mig

jag dväljes av kön och batonger; sugande hål

hjortdjuren bländar, de kallar sig du

tynger mig när jag inte är

jag letar inte längre efter mor

hennes gula naglar ligger kvar under kallbron där

hon sänkte sig avhållsamt åt regnskogens krysantemum
tennfatets frusna blåsor i hennes mättade mun

dra ut mina ögon mot världen; våldsspäckad tång O

jag ber om ditt vaakum slå mina tinningar

blodsväll mitt brusande intet
stillna vaxhändernas feber

sväll rödkropparnas is

befria mig