De svarta vinbären hade jag plockat fem år tidigare och sedan nogsamt förångat tillsammans med socker i den rostfria saftmajan till underbart god svartvinbärssaft. Därefter hade jag tagit den rest av bärmassa som blivit kvar vid saftframställningen och satt ett vinbärsvin.
Vin på svarta vinbär blir inte bra, bären innehåller för mycket syra men gör man vin på resterna efter safttillverkning kan man få, alldeles utsökta, både bords- och starkviner.

Nu satt vi och avnjöt middagen med älgstek från Hasses jaktlag, mandelpotatis från det egna landet och vinet från vinbärsskörden omsorgsfullt förädlat med Bourgognejäst till ett utmärkt bordsvin som därefter fått nått sin fulländning genom att lagras på butelj i jordkällaren. Salladen, tomaterna, löken och de lättkokta morötterna var även de från de egna odlingarna.

Vi satt mitt emot varandra vid bordet i det stora lantköket en kulen kväll i sena hösten. Tända ljus på bordet, ren vit duk och en värmande eld i spisen.
\"Skål och välkommen\" hade jag för ungefär en kvart sedan önskat min kära gäst. Därefter hade vi andäktigt inlett den utsökta måltiden vars värde, mätt i såväl smak som i kärlek, förhöjdes av vetskapen om att råvarorna var omsorgsfullt odlade, nedlagda och behandlade av mig själv och av mina vänner. Hasse hade till och med försäkrat att han på indianskt maner bett den nedlagda älgen om förlåtelse för att han var jägare och behövde köttet, vilket jag naturligtvis upplyst min gäst om.

”Vill du vara snäll och räcka mig såsterrinen?” Frågade hon med en handrörelse och ett leende som suggestivt belystes av den fladdrande ljuslågans sken.
”Du har ett vackert leende\" tänkte jag samtidigt som jag svarade \"genast\" och grep efter porslinspjäsen med den ljusbruna kantarellsåsen gjord på svamp från mitt eget hemliga kantarellställe.

Efter huvudrätten väntade en dessert med blåbärsparfait a la Vladimir och dessertvin på rönnbär.

”Du har verkligen lyckats med vinbärsvinet, berätta vilka hemliga knep du kan för att själv tillverka ett så gott vin”. Berömmet från min gäst fyllde mig med stolthet men jag reagerade med falsk blygsamhet.
”Asch, det är nog mest gynnsamma omständigheter och god bärkvalitet” svarade jag. ”Jag minns förresten att jag fick fingrarna fulla av snigelslem när jag plockade bären” Slank det tanklöst över mina läppar

Av någon outgrundlig anledning kom minnet att jag hade fått snigelslem på fingrarna när jag plockade bären just då för mig . Bärbuskarnas blad hade varit fulla av små slemmiga sniglar. Det var ingenting som på något sätt berörde mig illa. -inte en tanke på att det skulle kunna försämra bärens kvalitet. Det var ju faktiskt ett bevis så gott som något på att inga giftiga bekämpningsmedel använts på dessa buskar. Just det året hade buskarna drabbats av snigelinvasion vilket gjorde det fullkomligt omöjligt att plocka bären utan att få slem från sniglarna på fingrarna. Bären var naturligtvis efter detta grundligt avsköljda och, som sagt, ångkokta till saft innan jag satt vin på den återstående bärmassan.

Kanske var det den genans som orsakats av berömmet min vinbryggarkonst inhöstat tillsammans med den förväntan och anspänning jag kände inför vad resten av kvällen skulle kunna erbjuda som grumlade mitt omdöme så till den milda grad och just då gav mig den tvingande impulsen att berätta minnet från vinbärsplockningen för min kära gäst.

Hon satt med vinglaset i handen, på väg att skölja ner en tugga av den utsökta älgsteken och såsen som hon nyss inmundigat. Hon stannade upp i rörelsen och satt ett ögonblick som förstenad.

”Kanske är det just snigelslemmet som ger vinet dess goda smak”. Jag hade nu insett hur opassande min tidigare upplysning var men kunde ändå inte hålla min tunga i styr. Nerverna spelade mig ännu en gång ett spratt.

Efter ett ögonblick långt som en evighet, ett sådant som man föreställer sig dödsögonblicket då man får se hela sitt liv passera revy, ställde hon sakta ner glaset på bordet utan att ha läppjat vinet. Hon torkade frånvarande munnen med servetten medan jag såg såväl hennes blick som ansiktsfärgen genomgå en märklig förvandling. Det vackra leendet som nyss så raffinerat skuggats i den fladdrande stearinljuslågan förvreds i en grimasch. Hennes ansikte, nyss rödkindat av värmen från såväl elden i spisen som ljusen fick succesivt en allt blekare färg och hennes ögon tårades.

\"Ursäkta mig ett ögonblick , jag måste gå på toaletten”. Sa hon och reste sig hastigt från bordet, gick med bestämda och snabba steg rakt mot toalettdörren och låste in sig för att vara borta länge, mycket länge.

Jag hade inte tålamod att sitta kvar vid bordet och vänta utan tömde hastigt mitt glas och reste mig från bordet, gick direkt till barskåpet och hällde upp en stor whiskey som jag svepte på stående fot. La sedan in ytterligare ett par vedpinnar i spisen innan jag tog med mig whiskeyflaskan, satte mig framför teven och glodde utan att egentligen fatta vad jag såg.

\"hur kunde jag få ur mig något så jävla korkat?\" Ute på köksbordet kallnade maten och inifrån toaletten hördes ljud som tydligt vittnade om det obehagliga tillstånd min obetänksamhet försatt min kära gäst i.

Jag vet inte hur lång tid som förlöpte under hennes toalettbesök men jag hann i alla fall bli rätt dragen vilket min gäst naturligtvis lade märke till när hon blek och tagen kom ut igen . Min skam kände inga gränser och jag ville helst sjunka genom jorden när våra blickar åter möttes.
\"Förlåt min oerhörda dumhet, Jag förstår inte hur jag kunde kläcka ur mig något så urbota korkat\", fick jag ur mig med en teatralisk betoning på varje ord som kom sig av att jag försökte dölja min hastigt påkomna berusning.

Schh! säg ingenting, kan du i stället vara snäll och ringa efter en taxi. Jag vill åka hem.\" lyckades hon med svag stämma viska fram \", och du... nästa gång går vi på restaurang, va?\".