Ensam i mörka skogen (OMSKRIVEN)

Ensam i busken satt en liten taggig varelse alldeles ensamn. Han hette Stigge och gömde sig från de andra djuren eftersom han inte fick vara med och leka.

 "Du är inte snabb nog" brukade Bobby räv morra tyst i hans öra.
Bobby var den som bestämde. Han var äldre än de andra ungarna och dessutom kunde han bitas riktigt illa då han blev arg.
"Håll dig undan från mig, din klant" brukade Bobby viska åt honom. "Rävar äter små igelkottar som du till frukost".

Så Stigge, den lilla igelkotten satt ensam, gömd och sneglade med längtansfyllda ögon på vännerna.  Förr hade han också varit med och lekt. Men inte nu längre. De andra ungarna trodde att Stigge var konstig, de visste inte att han var rädd för Bobby, fast egentligen var nog alla de andra djuren också lite rädda för honom.
"Har du sett hur den där Stigge bara stirrar på oss jämt när vi leker" hade han hört  grävlingen Filip, viska till illern Rosa.
"Ja" hade Rosa svarat, "han är inte som vi andra".
"Mm" svarad Filip och sedan hade de fortsatt leka, som om allt var frid och fröjd. Men lilla Stigge snyftade bakom den stubbe där han gömt sig, och kände sig ännu mera ensam.

Nu hade han slutat försöka få vara med och leka. Det spelade ingen roll längre, ville han tänka. Han kunde minsann klara sig själv, han behövde inga kompisar. Men ändå sökte sig alltid hans blick till de skrattande djuren som busade och skojade. Han ville ju så gärna vara med.
"Men Stigge", brukade mamma Igelkott säga, "du måste ju visa att du vill vara med och leka, dom kan ju inte veta vad du tänker, eller hur gullet." Men den lilla igelkotten kände blev bara ännu mer ledsen, inte ens mamma förstod hur ensam han kände sig.

En kväll, när mamma och de små syskonen gjort kväll och sov i den varma mörka lövhögen smög Stigge ut. Ugglan hoade otäckt. Han  hade aldrig varit ute så här sent förut och kände kalla kårar krypa längs ryggraden. Men han visste att han inte kunde backa ur nu. Han skulle rymma, till andra sjön, där hade han sett andra barn leka på håll. De verkade så snälla, som om alla hade roligt tillsammans. Där skulle han få en ny chans.  Det var han helt säker på.

När han hunnit ganska långt var han väldigt rädd. Månen lyste som en stor vit lampa. Aldrig förut hade han känt sig så här ensam förut. Han vilade trött vid en grå daggvåt sten. Det var då han hörde knaket.
Stigge kunde inte andas. Han längtade efter mamma, och han saknade till och med de små syskonen som alltid irriterade honom.  

Stigge började gråta. Men han kunde inte gå hem igen. Ingen där skulle ändå märka att han var borta, och han var less på att vara ingenting. Han ville betyda något han med, som alla andra, han ville vara värdefull.
När mörkret började spricka upp insåg han att han var vilse. Förvirrad och förtvivlad gick han åt olika håll för att söka efter något som kunde kännas igen, men ingenstans fanns något bekant Hans små korta ben skakade, han var rädd. Räddare än någonsin förut.

Att vara vilse och ensam. Aldrig hade han trott att något kunde vara värre än hur det var hemma i dungen där han bodde. Men nu visste han.
Långt borta började solen stiga upp. När en gren bröts av bakom honom kom paniken. Stigge rusade runt som om hans lilla rumpa börjat brinna. Han kunde inte sluta titta bakåt och tumlade snart rakt in i något mjukt framför sig.
"Men är det inte igelkottsteken."
För första gången på evigheter kände sig Stigge glad att se Bobby. Han fick gärna hota och kalla honom fula saker, men han var en bekant del av hemma.
"Visste du att vi alla jagats upp i gryningen för att lugna din morsa."  Fnyste Bobby ner mot igelkotten framför honom.
Stigge tittade på räven som såg så stor och stark ut där han satt.
"Eh va... nä, varför då Har det hänt mamma något?"
"Ja... hennes unge försvann mitt i natten."
"Men... varför ... hjälper du till och söka mig, du hatar mig ju..."
Bobby reste sig upp och vände Stigge ryggen.
"Jag har ångrat mig, vi behöver en ynklig igelkott för att vårt fotbollslag ska funka bra."
"Behöver ni mig?"
"Det verkar inte bättre." Bobby nickade mot ett par höga granar.
"Den här vägen,  puttefnask"
"Får jag vara med och spela boll?"
"Mmm, om jag inte bestämmer mig för Igelkottpaj till lunch förstås." Stigge stannade tvärt. Bobby lunkade vidare, men stannade då han insåg att den taggiga vännen inte kom efter honom. "Äh men fjant, kom nu, lite skämt måste du väl tåla, jag tycker igelkott smakar urk!"
Stigge stirrade på Bobby som fortsatte mycket sakta mot granarna.
"Får jag vara målvakt"
"Klart du får. Kom nu slöskit, vi vill inte ha slöskitar i laget heller."

Stigge skyndade ikapp Bobby. Han var inte någon slöskit heller. Han var ju en riktig snabbis, han skulle visa dom... vänta bara. Innan han sjönk in i sin mammas famn en stund senare insåg Stigge att han inte var ensam längre. Nu var han en i gänget, och han skulle bli den bästa målvakten dom någonsin haft.