Med tidens fragment i ögonen ser jag
inte så bra
ut.

Jag famlar, trevar
och tar mig på benen
för att greppa hur det ligger till,

men sambanden går upp i knastret
av repeterande klockslag under ögonlocken,

och varje gång jag blundar
studsar spridda tankar
mellan släta och parallella väggar.

Jag lyssnar, men inte efter ljud.
Jag lyssnar

och i ultrarapid, mellan raderna,
följer jag mina halva ekon,
för eftersom avstånden skiftar
känner jag

att dörren är öppen. Konstant halvöppen
ser jag mig
inget annat hellre
än vidare,

men jag når aldrig fram.
Trots att jag går och går
når jag aldrig fram

eftersom klockan uteslutande
och för syns skull visar
hela tiden.