Månen och Jantelagen gick tillsammans en natt på en av de gamla utslitna asfaltsvägarna långt till söder.

Det var en mycket varm natt och Månen praktiskt taget lyste, och Jantelagen var mycket avundsjuk.

När de passerade ett ovanligt stort och grönt fält med glittrande kaktusar sade Jantelagen till Månen:

\"Akta så du inte sticker hål på dig själv, så rund och uppblåst som du är. Ta inte illa upp, jag säger det bara för att du ser ut som en stor ost.\"

Men Månen fortsatte lysa lika starkt och oförstört och självklart ändå.

Och Jantelagen blev surare och bittrare än den bittraste och suraste ost han någonsin liknat Månen vid.

Så det var inte konstigt att Jantelagen reagerade som han gjorde, när de efter en lång natt träffade Solen någonstans mellan de slitna asfaltsvägarna och evigheten.

\"Vilken vilosamt vacker natt jag just upplevt\", sade Solen.

\"Och sen den ljuvliga morgonstund av nyfödd lycka jag just känt\", svarade Månen.

Men att Solen haft en vilosam natt var det väl ingen som kunde tveka på heller enligt Jantelagen.

\"Klart som fan att du är utvilad, allt du gör är ju bara att sova om nätterna. Och hur ansträngande är ditt arbete om dagen egentligen?\"

\"Lata solfan.\"

Ja sen kunde ju enligt Jantelagen vem som helst ha sett att Månen hade haft en sådan stund av lycka som han sade sig ha haft.

\" Ja, det undgick väl knappast någon att du var lycklig, för det undgick väl ingen att du var så himla full som du var inatt.\"

\"Jävla alkoholistmåne.\"

\"Nej, nu är jag sannerligen trött på er två. Två runda klot av ren och skär onytta för samhället. Två mögliga ostar.\"

\"Jag måste gå och GÖRA min plikt i samhället nu till skillnad från vissa andra\", sade Jantelagen och började gå tillbaka samma väg som han och Månen kommit med under natten.

Han vände sig om, och ropade till Månen och Solen:

\"Samma tid nästa lönehelg?\"