Catharina, nu dog din pojke.
Nu hämtade änglarna honom hem.
Jag satt hos honom till slutet. Han dog inte ensam som du.
Han blev allt du drömt om, och mer ändå.
Jag vet om sjön. Om hur du bar honom ut. 
Idag kallas det förlossningsdepression.
Då blev det något annat.
Något större.
Din förtvivlan begränsas inte av tiden. Den når mig.
I alla journaler från hospitalen.
Och fast jag inte tror, vill jag tänka att du möter honom nu.
Vid stranden.
Där du så länge blickat mot horisonten
och lyssnat efter en ängels vingslag.

Den här gången går du inte mot djupet.
Du möter honom under björkarna,
där han lekte som barn.