Vinden mojnade i syrénbersån
Men vågskvalpet i fjärran nådde aldrig riktigt fram
Hur mycket lättare blev kroppen?
Tolv tio eller trettiofyra tunga gram
Ditt hjärta tog dig härifrån till evigheten
Bara genom att sakta dö ut
Och ekot av försuttna chanser
Ville aldrig riktigt få ett slut
En suck kanske av lättnad
En sista svängning och pendeln stannade
Så bytte en dotter fader
Hem till herden skördare förbannade

Vilse rakt in i sammetsnatten
Vid Karons brygga mörka vatten
Äkta kärlek finner skatten

Stel och kall i varje lem
Du gick bort men färdas hem


Det var dina egna celler som förådde dig
Och förde dig fram till randen
Du såg ut över avgrunden
Och trots den fasta blicken darrade handen
Din egen kropp blev din fiende
Din Nemesis på aftonkröken
Och genom maskinernas vaggsång
Hördes de störtande desperata försöken
För inget nådde riktigt ända fram
Inget kunde sätta tummen på pudelns kärna
Och likt sekonden som kastar handduken
Rämnade allt runt din gråtande hjärna

Uppgiven och ensam i sista stunden
Tog du ditt lamm till offerlunden
Rabiat i väntan djävulshunden

Bunden fast av helig rem
Du gick bort men färdas hem


Det är sommarens sista sekunder
Flämtande med hösten i sitt spår
Och tiden den har lidit
Dag på dag har samlats på en hög av nio år
Men det känns inte som så länge
Det känns som förra veckan igår just nu
Det finns ingen tid på botten av schaktet
Längst ner i djupet där finns bara du
Och jag vill skrika jag vill klösa
Jag vill kravla mig fram till ljuset
Bort från saknadens karga landskap
In till den brasa som brinner i nostalgiska huset

Jag vet att du gav mig precis allt
Men ibland så är livet bara så kallt
Och tomheten strör i såren sitt salt

Fast i fasans september fem
Du gick bort men färdas hem