En tidig vårdag
eller kanske var det en sensommardag?
någongång på 80-talet....


Tunnelbanedörren skrek
i Blackeberg
En man med skärpa i blicken
stegade in över lervällinggolv

minimalismens talskrivare,
han som bar på gröna tankar klev in
i eftertänksam skritt

mannen som spirat liv i gråstenar och gett gossen Ruda vingar,
som låtit marken tala
lånat den sin röst
genom sitt allrahögst privata förstoringsglas

han som ställt fantasins hypoteser
och med road min undrat om man inte kan simma i en gurka
(vars vatteninnehåll överstiger havets)

Werner - som vände ryggen åt nationalism, militärism och
konsumism
ordbalansören - melankolins, ljusets, lekens, nyfikenhetens och drömmarnas målare,
som under sina vandringar på söder
vek sig dubbel då och då
för att motverka vaneseende
genom att betrakta världen uppochner
satt nu på galoniserat säte,
fyllde vagnen med snigeltankar
och grön klorofyll

stillsamt betraktande världen
genom regnbestänkt fönster
med en osynlig dikt i sitt knä.