Hon sov dåligt den natten. Mardrömmarna avlöste varandra och hon vaknade ofta våt av svett och inlindad i lakanen.

När klockan var 4 gav hon upp och anföll duschen i hopp om att finna någon sorts avslappning. Vattnet  smekte hennes spända muskler, men ändå bultade stressen inom henne. Aldrig brukade hon erkänna, inte ens för sig själv, hur hon saknat ett vettigt förhållande till föräldrarna, tänk om hon kunde ringa hem till mamma och gråta och be om tröst? 
- Otänkbart
frustade hon ut mot den strida vattenstrålen. Slutligen måste hon ge upp duschen, med stor omsorg lindade hon in sig i den enorma flanellhandduken som hon köpt till sin födelsedag i fjol. Trots att hennes kropp formligen stönade ut varm ånga frös hon. Hon tyckte sig kunna höra hur benen skallrade inom henne.

Efter en kort sökning hittade hon en film som hon såg när hon mådde dåligt. Amalie från Montemartre, den gjorde henne alltid så glad inombords. Efter att ha gjort det bekvämt för sig på soffan slog hon igång filmen och njöt av den subtila humorn, och charmen som fyllde upp hennes relativt spartanska vardagsrum.

Vid det ögonblick då det första vykortet från Trädgårdstomten dök upp hade hon somnat, met ett leende på sina läppar. Allt det onda var borta, och hon sov fridfullt utfläkt på den lilla grå soffan.

 ~

Så här nära att försova sig hade hon aldrig varit. Med hjärtat i halsgropen och skorna i händerna rusade hon nerför trappen till den väntande taxibilen. Gårdagens obehag hade hon inte tid med, och därför tillät hon inte heller tankarna att snudda vid händelsen.

Väl i taxin fixade hon till de exklusiva Prada skor som hon köpt enkomt att matcha den här dräkten. Hon använde den sällan, bara när hon kände sig trött och obehaglig inombords, precis som filmen trollade den bort allt som störde hennes tillvaro. Hon visste att hon tog sig bra ut men även om hon känt sig osäker skulle taxichaufförens trånande blick ha lugnat henne. Hon försökte le artigt men kallt mot honom, kände att det mest blev en torr grimas.

Han släppte av henne vid kontoret, hon betalade och vände ryggen till taxin för att rusa upp för trappen mot den stora byggnaden. Då kände hon lukten.Kårar spred sig från tårna ända upp till hårfästet. Lukten från munkaveln, aldrig förr hade hon känt den och nu skule hon kunna placera den bland miljoner lukter. Men ingen syntes till, hon var tvärtom alldeles ensam på den stora trappen. När hon vände sig om var även taxin borta.

Med något som påminde om hysteri rusade hon upp för trappen och stannade inte av förrän hon passerat receptionisten. Hon nickade med vad hon hoppades såg ut som ett samlat ansiktuttryck.

På rummet lyfte hon luren. Slog de första siffrorna till sina föräldrar och lade fort på igen. Hon kunde höra pappas röst förmana henne om att hon var barnslig och höll på skämma ut sig, hon kunde höra hur hennes mamma nickade i bakgrunden som den nickedocka hon var. Inte skulle de trötsa henne, försöka få henne känna sig trygg inte????

- Ta dig samman, NU!
hon morrade åt sig själv och lyfte sedan luren för att börja dagens arbete.

~

Olycka olycka olycka. Det var de tre ord han skulle använda för att sammanfatta sitt eget liv. Hjälparen höll på byta ut slangarna och katetern. Som om han var en maskin. Mänskligheten hade en gång kontrollerats av gudarna, nu var det tvärtom. Kanske var människorna redo för en värld utan Gudar och Gudinnor? Alla de små varelserna ansåg sig ändå veta bäst ändå.

- Jag är törstig

Han kände hur det vibrerade i stupröret men kunde inte höra sin egen röst. Än mindre kunde han höra svaret, men det resulterade i att ett sugrör fördes till hans mun. Med djupa sug drog han in den rena, smaskiga vätskan. Vatten. Så underskattad dryck. Innan han kände sig färdig togs röret bort från hans mun och han lutades tillbaka mot sin kudde.  Hjälparen försvann ur rummet. Inte för att han kunde höra dörren gå igen, men han kände hur luften förändrades.

Olycka, Olycka Olycka... det skulle hända igen...kampen om en makt som knappt behövdes, kampen som skulle avsluta två liv och lämna ett liv kvar i olycka.

En plan började spinna i hans en gång så spänstiga hjärna. Kanske, bara kanske kunde profetian förändras?