Jag kände mig stark, och kände mig väl.
Men något stötte plötsligt mot min häl.
Jag fann inte ord, hann inte skrika.
Du hade redan mitt yttre börjat vika.
Naken som hud, och rädd som en mus,
förlorade jag hoppet, för allt som vart ljus.
Äcklad över hela kroppen, det var det jag var,
Finns det något ställe på kroppen som oberört fanns kvar?
Du höll för min mun, och jag bet dig hårt.
Du lämnade mig, tur.
Men att leva vidare är svårt.