Jag älskar att hjälpa folk,och gör det så ofta jag kan.
Jag vill er inget ont, jag menar väl.
Dock känner jag mig som den som aldrig vann.

Jag försöker så gott jag kan, och kan inte ge ännu mer.
Jag har inte heller tid för alla, och det betyder inte att jag inte er ser.
Lägg inte skulden på mig, för att jag inte kunde hålla en person vid liv.
Efter att jag gett mitt allt för att hjälpa,
verkar det som eran tacksamhet,
Det är att jag ska ta mitt sista kliv.
Jag vet mycket väl att jag påverkar folk,
Dom bestämmer själva om det blir positivt eller negativt.
Jag ser ingen anledning varför ni ska hugga mig med dolk.

Jag känner mig dränkt i skuld, jag försöker ge alla vad dom är värda,
Ett hjärta av guld.
Men när jag själv vill ha hjälp, är ingen där och ger mig drift.


Varför behandlar ni mig som om jag vore ett dödligt gift?