Fast i ältandets
klibbiga smet
Tankarna vrider sig
som maskar

Självömkans öskar
fylls gång på gång
Som det inte
fanns några gränser

Brutalt jag fördömer
det andra gör
I mitt sinne
ilska gråt och kaos

Som skenande hästar
flyende i skräck
Som instängda tankar
i en mörk kall säck

Undrar med
upproriskt sinne
om den ömkan
som finns där inne

kunde vara så vänlig
att gå
och ge mig sinnesro