Det känns så påtagligt nu
att vår tid allt snabbare
rinner ut

som sand mellan mina fingrar


oförmögna att sluta sig

hålla något kvar.



Ljuset har hårdnat mot väggarna
som blivit kala och tomma
från en dag till nästa

de detaljer som står kvar


sticker ut allt mer

blir synliga igen.



Bit för bit försvinner du från oss
och jag känner en oro
att ta plats

att sprida ut mig på rensade ytor


lägga nya spår

bilda nya sfärer.



Placerar tafatt ut det som lämnats kvar
för att fylla luckornas tomhet
lite i taget

lovar att göra bättring längre fram


göra allt till en ny helhet

när du försvunnit helt.



Istället för den förtäckta tomhet
vi har omkring oss nu.