dom är riktigt gula. fast inte som majs eller kycklingar
utan som såna där gula ikeabatterier
sån gul
och skaften är riktigt krokiga, men runda och fina krokar som fiskekrokar fast utan vassa spetsar som ska fastna i strupen på nån fisk
dom är svarta också
fast den där knappen man ska trycka på när paraplyet är ihopfällt och man får för sig att man vill fälla ut det den ska vara grön
och inte grön som ögonfärgen grön utan som ärtor eller grön som bladen är på ett nyvaket äppelträd
och det här paraplyet kan man gå med när man känner att man inte vill ha guds piss i huvet
vilket jag inte har lust med särskilt ofta
jag gillar inte guds piss
bara när man är inomhus och ska sova
eller när man vaknar på en ledig dag och bara kan sträcka på sej och känna att detta är livet. guds piss därute-jag härinne
eller ibland är det faktiskt kul att vara ute också
när man känner att fyfan va livet slår mej hela tiden.och man känner det gör ont och man fåt blåmärken av självaste livet då känns det inge bra med strålning genom ozonlagret
då är de bättre med guds piss
inte ens gula paraplyet vill man ha då
då vill man bara ha mer smärta
för då har man liksom tappat känseln
och det mesta av guds piss känns bara bra.som att någon håller med en.någon är på ens sida.
äntligen
och jag vet inte riktigt vad jag ska göra
för nu blev ju romanen om guds piss istället för om det gula paraplyet
men jag tror du förstår vad jag menar