på ett stormigt hav
driver en bit av ett vrak runt
den förs fram och till baka över vågorna
himlen är mörk och vattnet kallt

sakta närmar den sig klipporna
den kommer närmare och närmare
så brakar den in i dom med full fart
men dras med vågen tillbaka ut igen

så kraschar den in i klipporna igen
träet splittras och flisorna yr
men de är ingen som ser
ingen som hör
för dånet från stormen är så öronbedövande
och vågorna sköljer bort flisorna

så far drivveden med in i klipporna igen, och fastnar
berget omsluter den trasiga plankan
så sitter jag fast där

sakta ebbar blåsvädret ut
men himlen är fortfarande mulen
och vattnet kallt

stormarna kommer och går
men plankan sitter kvar där den sitter
för klipporna vägrar att släppa taget

vad vore jag utan sådan vänskap?