Du satt där, vid den porlande bäcken
och lät dina fötter sköljas av vattnet,

månen stänkte silver i ditt hår
din siluett var så vacker mot himlen,

vi var som ett den våren
och kärleken levde i våra hjärtan,

som i en förtrollad värld vi levde
och såg ju bara varandra,

men hösten kom även till oss
och bäcken är frusen och kall,

för länge sen är du nu borta,
men i mitt hjärta lever du, för evigt.