En vän kom och undrade vad det var som fick mina läppar att avlägsna leenden. Jag svarade att det är lite psykiskt, lite bråk och krångel i mitt liv.
Nej inget speciellt helt enkelt.
Han undrade då, vad är det som tynger ändå, trots att det är så litet?
Jo nu ska du veta käre vän. Det som tynger mig, är småsaker som i ändan binder mig i sitt nät,Kväver mig med skrik, slår mig med minnen och dödar mig långsamt för att ingen verkar se ordentligt.
Hur livet för mig är.

Jag började skriva till dig, vartenda litet ord beklär din munterhet med ånger om att du bad om att få veta.

Jo det är så att jag har lite problem hemma, vi bråkar, jag känner mig vilsen. Jag vet inte om jag kan älska dom så som dom dömer mig. Jag kan inte prestera tillräckligt bra längre, jag duger inte som jag är.
En försvunnen dotter med oskuldens döda blommor i håret.
Men familjeproblem har alla, så det är inte ens viktigt.

Jo det är så att jag inte klarar av skolan, för dom stirrar nedlåtande på mig, säger saker högt och skrattar sig fördärvade. Viskande i varje hörn som puttar mig över taggtrådsstängsel. Jag vågar inte gå, en klump i magen bara jag tänker på det. Ena dagen är jag sjuk. Andra kan jag gå en bit men mår dåligt och går hem.
Jag hostar slem som frammanats av er rädsla.
Att folk retas är vanligt, ta inte så hårt på det.

Jo det är så att jag har diabetes. Och jag slarvar med sprutor och äter när jag inte vill gråta. När mitt blodsocker stiger är jag ständigt törstig. Och jag får ökat salivflöde, och tillslut kan jag även spy på grund av det. En gång tog jag ingen spruta på 4 dygn, resulterade i att jag hamnade på intensiven, psykologer och psykologteam vågade inte ta sig an mig när jag sa anledningen varför jag inte skötte mig. Jag var för farlig för mig själv, och fick inte släppas ur sikte på 2 veckor. Och är jag för låg i blodsockret, är du trött för allt, hungrig som en björn och kramp i kroppen brukar ingå innan du hamnar i en djup koma.
Som krampen i mitt hjärta strax innan det blir misshandlat av ord och handlingar.
Koma.

Jo det är så, att vart jag än vänder mig så ser jag sköra små vita trådar falla från himlen, från tak. Blicken ramlar ner från uppifrån och till trådarnas ände. Och det hänger små stenar i varje tråds ände. Det står för problemen som uppstått över mitt livs gång. Jag blir bara inte av med dom.
Snälla klipp av dom alla!

Jag sitter i en skön mysig soffa i ett varmt lysande vardagsrum ute i en mörk skog. Jag tittar rakt ut ser det ut som säger min moster. Det hon inte vet är att jag stillsamt är så fokuserad på att se hur jag långsamt släpper taget om kanten jag så länge hållit mig fast vid. Jag är på väg att falla bortom allt som är okej. Visserligen lyckas jag aldrig att försvinna för gott, men det vill jag inte heller.

Jag sitter och ser mig själv falla, dränkt i problemen och det jag inte orkar klara upp själv.

Det är hemskt, smärtsamt att bara sitta och se på. Och jag kan inte göra något annat än att låta mig dras med.

Men du, sa jag till min vän. Har du lust att kasta ut den där livlinan som alla bungyjumpers får med?