Han kände sig hemma där, på så sätt att han vågade prata fritt om var som helst, han vågade ta mat från kylskåpet utan att skämmas, han vågade säga ifrån när dottern tog hans mp3-spelare. Det var väl då man kände sig hemma, när man inte längre smög i hallen, längsmed väggarna och frågade artigt om lov när man ville någonting? Bekvämlighet var ett måste i ett hem. Många ställen gjorde honom spänd och reserverad, men inte här. Det var nog deras lättsamma sätt att prata, röra sig, bete sig. Deras självklara skratt vid köksbordet när det åt. Deras värme, som även smittade av sig på honom. Han blev varm när han var ibland dem, runt dem, en del av dem.
De dömde honom inte, så som andra gjorde. De byggde aldrig upp en bild av hela hans person innan de mött honom. Han var van vid dömande människor, van vi fördomar och avsky och just därför blev han förvånad när han träffade de här människorna.

Han hade fått nog, den allra sista droppen var spilld, han hade gått för långt…
Att bli övermodig var farligt, det kunde göra vem som helst till en idiot. Hans lilla hemlighet hade gruvat som en oroligt tiger i hans maggrop, den hade plågat honom, sårat honom, manat honom att berätta, att ta chanser. Han var feg, så jävla feg, men hemligheten hade plågat honom så länge och han inte orkade leva säkert längre. Ingen hade en aning om vem han var, hur han var, vad han tänkte, tyckte, kände. Problemet var att om de andra skulle veta, så skulle han bli utstött, han skulle bli spottad på, hånad åt. Han visste det så väl, han var ju en del av dem, en del av den avsky som de hade mot sådana som han.
Efter idrotten, nakna kroppar, flackande blickar. Snäsande ord och nervärderande gester. Alla vill vara den säkra, den perfekta, men ingen lyckas komma över den andra och då kommer anklagelserna.
”Vad fan glor du på jävla bög.” Flackande blickar, osäkra flin. Han tar alltid det säkra före det osäkra, han ser inte, nervärderar inte, hånar inte. Han klarar inte av anklagelserna, kan inte kämpa emot.
Varför allt detta hat?

Att prata med henne var en lättnad, hon var så ärlig, så rak. Hon hoppade inte över detaljer för att göra sanningen lättare att hantera, hon såg sanningen i vitögat, med högt huvud och med ett leende på läpparna. ”Ta allt med en nypa salt, vi är trots allt djur och vet inte bättre”, brukade hon säga. Hon var i sanning den smartaste han hade träffat.

”Din kropp ser så trygg ut, du är säkert väldigt stark. Dina ögon ger mig svindel, jag måste hålla i mig när du går förbi. Låt mig vara en del av dig, säg att du vill ha mig, låt mig ligga i ditt knä, låt mig klappa ditt hår, din kind, ditt bröst. Snälla, säg att du vill ha mig…”

Att älska någon som inte älskar tillbaka gör fruktansvärt ont, men hoppet fanns där hela tiden. Han hoppades att det kanske skulle kunna gå i alla fall. Att allt skulle ordna sig med tiden. Han bönade och bad om att han skulle börja gilla någon av tjejerna, men inget gensvar i hans kropp gavs. Han visste redan vem han ville ha och han skulle dö om han inte fick det. En fånig förälskelse blev plötsligt så allvarlig när allt var annorlunda. Alla hatade, alla fruktade och han kände sig så fruktansvärt ensam och förälskelse blev till kärlek.

Hans rygg är blöt, den glänser. Det droppar från hans nacke, det rinner från hans hår. Ryggraden blir en kanal med droppar och de rinner ner, ner mot den mjuka svanken. Ner mot den mjuka rumpan som är dold av en vit handduk.
Han väcks upp ur dagdrömmen, skräckslagen, och ser sig omkring. Hade någon sett att han stirrade? Hade någon sett hans blick?

”Jag vet att du inte är sådan och jag vet att du antagligen kommer avsky mig, men jag måste liksom säga det. Jag måste få det gjort för att kunna leva vidare mitt liv.”
Hans blick svävar någon annanstans, den är inte riktad mot det han talar till. Han försöker, men är alltför skräckslagen för att kunna se och utforska den blick som stirrar på honom. Det bränner under huden och han skriker inombord. Han borde inte ha börjat, han borde inte ha låtit sig övertalas av sig själv att göra detta. Vad fan är det med honom?
”Jag älskar dig, förlåt, men jag kan inte förtränga det, tro mig, jag har försökt… det var bara det jag skulle säga.”
Han vill inte se någon reaktion, vill inte se något svidande flin, men blicken dras ändå upp mot det där ansiktet och han möts av något som han aldrig kommer glömma. Han möts av en äcklad blick, en frågande, nervärderande blick. Han blundar, vill dö, vill dö, vill dö. Hans bästa vän förändras plötslig och äcklas av honom. Han är nu ensam, utstött och jagad.

”Från att vara jävligt populär blev jag skolans största offer. Alla hatade mig. Det var då det där hände. Jag var tvungen att försvara mig, det fattar du väl? Jag hade inget annat val. Vad hade du gjort om fem fotbollsspelare kom för att klå upp dig? Jag var tvungen att försvara mig… om jag inte hade gjort det där, då hade jag varit död nu, eller blivit förståndshandikappad. Jag var tvungen att försvara mig.”
”Du lyckades fly, eller hur? Du lyckades stänga in dem i huset och satte eld, satte eld på det.”
”Jag satte eld på huset, jag satte eld på huset, det brann så mycket. Hela himlen brann och jag kunde inte få stopp på det, jag förstod inte att jag hade gjort det, förstod inte att det var jag som orsakat de där brinnande lågorna. Det var så varmt, jag brände mig fast jag stod långt bort, jag brände mig.”

Han springer, snubblar på grenar och stubbar, springer genom skogens mörker, mellan trädstammar, över buskar, över rötter. Tankar bränner i hans huvud, tankar snurrar runt, runt och han flämtar efter andan. Vad hade han gjort, vad hade han gjort? Han såg ingenting, men sprang ändå. Vad skulle han ta sig till? Skräckslagen, likt ett jagad rådjur sprang han genom skogen. Natten var kall, men han sprang så han dröp av svett. Natten var mörk och han sprang tills det blev ljust. Tills solen steg över trädtopparna, tills daggen försvann från ängarnas grässtrån. Inte förrän då stannade han, sjönk ner, lade sig på marken, rullade runt i sina tankar, slogs fram och tillbaka i ånger och smärta. Vad hade han gjort, vad hade han gjort? Solen lös på honom som en strålkastare, den lös anklagande på den blöta pojken som låg i gräset nedanför. Han hulkade, grät, somnade.

”Du blir flyttat till en familj i en annan stad och där ska du få växa dig starkare igen. Lova att inte hitta på någonting, för min och för pappas skull, snälla, gör ingenting dumt.”
Det föll tårar från mammas ögon och det var overkligt att se henne gråta. Vad hade han gjort? Hade han dödat dem alla? Låg de i kistor under marken? Nej, de låg i vita sängar med bandage runt röda ansikten. Avbränt skinn, flagande kinder. Ingen hade dött, ingen hade dött. Men han var sjuk, det var tanken som räknades, tanken som räknades? Han ville aldrig döda dem, ville aldrig skada dem. Han gjorde det för att försvara sig. Han ville inte dö, bara komma bort från allt detta hat.